Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Somligt är pinsamt

Annons

Djupt i den svenska folksjälen har Dan Anderssons poesi slagit rot. Tre är orsakerna, enligt mitt och många andras förmenande: Främst hans underbara förmåga att fånga den nordiska naturens väsen, närvarande i spindlarnas minsta nät i vassen lika väl som i sjöars vrålande vatten.

Därnäst hans tolkning av det nordiska vemodet med döden lurande och lockande, Gud så fjärran och skulden tung över människans bräcklighet. Sist men inte mindre väsentligt den böljande rytm som lockat tonsättare och trubadurer att föra ut hans dikter.

böcker |

samlade dikter

Dan Andersson

Förord: Gunnar Harding

Wahlström & Widstrand

Om något av detta och en hel del annat skriver Gunnar Harding i sitt förord till Dan Anderssons Samlade dikter, som just kommit ut.

Att ta del av Dan Anderssons hela produktion är fängslande också i så motto att den visar att åtskilliga av dikterna är lättviktigt gods mer besläktade med rimsmideri än lyrik.

Håller gör emellertid de sugande stroferna om Dalarnas vilda finnmark, om dess hunsade särlingar och om Dan Anderssons hinsideslängtan, till landet där mänskliga begär avklingar, individen upphör att finnas och den stora stillheten tar vid.

Dan Andersson hann aldrig åldras. Trettiotvå år var han den natt han dog av cyanväteförgiftning på Hotell Hellman i Stockholm, där man slarvat med vädringen efter att ha rökt ut vägglöss. Då var det 1920 och Dan Andersson hade levt sig igenom första världskriget, bland annat på tidningen Ny Tids redaktion i Göteborg. De Kväden i vilka han i spalterna gisslade kristidsnämnder och enskilda personer, oftast på hexameter, finns med i samlingen, liksom också tidigare opublicerade dikter. Några av dem är pinsamt dåliga men också där finns det guldkorn.

Dan Anderssons biografi har stötts och blötts många gånger om. Hans självlärde, gudfruktige far, byskolläraren, som också var kolare och skomakare, kastade sin skugga över sonen och hans författarskap. Men dikterna visar gudskelov att Dan Anderssons närhet under uppväxtåren till det som växer, krälar, kryper, piper och vrålar i hans livskraftiga vildmark är själva nerven i hans poesi.

Harding pekar också på hans beläsenhet, stimulerad på Brunnsviks folkhögskola, och om påverkan främst från den anglosaxiske författaren Kipling vad själva diktarhantverket beträffar och från olika religionsuppfattningar, med indisk vishetslära i första rummet.

Det raseri mot sociala orättvisor som Dan Andersson också uttrycker är glödgat på samma sätt som det i Diktonius dikt Röd-Emeli. Lyssna bara på tonen när han skriver om en gammal kolare och dennes hästkrake Jann så märker ni släktskapen:

Du, Jann, gick för sakta med

lasset, och jag - jag svor och slog,

Och Gud, som vet hur fattig jag var, han förlåter mig nog!

Jag vart avlad i trasor och sot, och i fattigdom avlade jag

de barn, som glömt sin mor och far och bittra barndomsdag.

Läs honom, denne Dan Andersson, sjung honom och förlåt honom för hans såriga ungdoms skull allt det osmälta som finns i diktskörden han lämnade efter sig.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons