Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som i en egenproducerad video

/

Annons

OMAHA, NEBRASKA. Jag kommer körande österifrån, efter några dagar i de oändliga majsfältens Iowa, och tycker redan när jag styr av I-80 ner mot downtown Omaha att jag hamnar i en film.

Så känner jag i och för sig alltid när jag kommer någonstans i USA. Det var lika under resan genom det gudfruktiga västra Iowa. Då var jag mitt inne i en egenproducerad video till Louvin' Brothers Satan is Real. Amerikanska miljöer har den romantiska kraften. Man känner igen allt från tusentals Hollywood-draman, tv-serier och bilder man tycker sig sett i romaner och låtar.

Men just den här filmen, i det vintriga Nebraska, är särskilt intensiv och bra.

Den handlar om en man som kör längs öde gator i en grå, småsliten midwestern-stad. Han hittar till slut sitt anonyma hotell, klämmer in sin hyr-cheva bland gulnande tidningssidor och cigarettfimpar på parkeringen utanför entrén, går in och får sin kortnyckel och tar den tysta hissen upp till rummet.

Sen sitter han vid fönstret och tittar på just ingenting. Snett till vänster, en bit bort, skjuter några skyskrapor upp mot den blyertsgrå himlen. Woodmen står det på en. Det låter, tycker han, som namnet på ett rockband från just Nebraska. En buss rasslar förbi på gatan utanför. Vad mannen kan se är det bara två passagerare ombord. Den ene tycks sova.

Han går ut och promenerar och ser inte mer för det. Ett tunt lager is har bildats på din lilla dammen i en park och några barn leker på det bruna gräset intill.

That's it.

Men sen kommer han till Old Market, en vacker stadsdel med frapperande många restauranger och barer, de flesta inhysta i renoverade gamla lagerbyggnader. Det är inte mycket folk där heller, men förmodligen rätt roligt after dark. Det har mannen dock ingen möjlighet att utforska. Han ska med ett tidigt plan tillbaka till New York nästa morgon och har för länge sedan passerat åldern när det gick att ha kul kvällen innan bagarväckningar.

Men han äter i alla fall lunch på en tom restaurang som ska föreställa italiensk. Han tar en lasagne. Den är okej, men de har hällt för mycket ost över pastan. I gengäld spelar de väldigt bra countryrock i högtalarna. Kanske är det Woodmen?

När han kommer ut står en luguber figur i smutsig gammal överrock och tittar på honom.

– Åt ni där inne, frågar han.

– Ja, svarar mannen.

– Dom har för mycket ost på pastan.

– Jaså.

– Märkte ni  inte det?

– Jo.

– Men varför svarar ni med ett jaså då?

– Jag kom inte på något bättre.

– Jaså. Ja, nu måste jag gå. Hej då. Ät inte där mer. För mycket ost är inte bra.

Mannen går tillbaka sitt rum, lägger sig på sängen och tittar i taket.

Han tycker att livet är perfekt.

Mer läsning

Annons