Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solister räddade ojämn Aida

/
  • Strålande. Aïda är Gitta-Maria Sjöbergs paradroll.
  • Överstepräst. Michael Schmidberger fortsätter att övertyga i basrollerna (här som Ramfis) och i höst knyts han till nationalscenen.
  • Hög kvalitet. Den ene av de två aktörerna som visar världklass i Aïda är norrmannen Ole Jörgen Kristianssen (Amneris), men hans hela tillfångatagna folk åskådliggörs av tre personer. Foto: PETTER KOUBEK

Annons
  • AIDA
  • Publik: Cirka 650
  • Opera på Skäret, Kopparberg, 2/8

Det finns uppenbara paralleller mellan Dalhalla i Dalarna och Opera på Skäret strax utanför den södra länsgränsen. Eldsjälen som ser möjligheter i industriruinen - Margareta Dellefors för Draggängarna, Sten Niclasson för ödesågen.

Likartad är också utvecklingen av anläggningen, steg för steg, från de spartanska inledningsevenemangen till allt mer publikvänliga former.

Kurvan för publikutvecklingen är också dramatisk. De tio föreställningarna av Aïda på Skäret denna sommar väntas locka 6000-7000 personer - anmärkningsvärt för anläggningens blott tredje sommar.

Stolarna är bättre på Skäret, men kölden när mörkret faller är lika bitande som i Dalhalla. Skäret har fortfarande ingen textmaskin, ett verkligt aber för operaovan publik.

Springorna i det gamla torkhuset för virke skapar ett betydande ljudläckage, men vissa förbättringar av akustiken har gjorts med tonskärmar i taket. Korparna i Dalhalla har sina motsvarigheter i Skärets svalor.

I uppsättningarna av La traviata, Rigoletto och Aïda har den röstliga kvaliteten på solisterna varit väl så hög på Skäret som de i ensembler från Östeuropa som Dalhalla samarbetat med. Kör och orkester på Skäret blir allt bättre, men behöver fortsätta byggas ut.

Dalhalla har naturligtvis ett väldigt försteg mot Skäret när det gäller Aïda - en riktig grand opéra, återkommande favorit för jättearenor som gärna använder pyramider och elefanter i framställningen.

Aïda låter sig inte föras över till kammarformatet hur som helst. Det blir visuellt fattigt när tre dansare (trots en utmärkt scen-i-scenen) ska gestalta hela det fångna etiopiska folket. Aïdas många inslag av procession och rit fungerar dåligt.

Det blir också akustiskt fattigt när dryga 40 körsångare och knappt 50 instrumentalister ska överväldiga i Aïdas massiva partier. Kostymeringen håller god standard, medan scenografin har klara skolteatervibbar i tafflighet och finish.

En idé att låta Nilen flöda på scenen från och med Nilarian är misslyckad. Vatten- och pumpljuden stör ordentligt. En aktiv och fantasifull regigärning lyser med sin frånvaro. Förutom ett grepp med ett armband som Aïda ger sin älskade ÖB är regin enligt formen 1A, personregin också av utfallet att döma konventionell, medan körregin fungerar bättre.

Musikdramatik är en smältdegel av konstformer som i idealfallet samverkar för det medryckande resultatet.

Föreställningens självklara nav, i kraft av att hos henne finns både helheten och delarna, var Gitta-Maria Sjöberg, primadonna på Det kongelige i Köpenhamn.

Hon återinvigde danskarnas nya nationalscen i rollen som Aïda (mot Alagna) 2005 och var ju också den som gjorde huvudrollen i Dalhallas succéföreställningar 2003. Det rör sig om hennes paradroll.

På torsdagskvällen sjöng hon kraftfullt men nyanserat, oerhört säkert och ändå fritt och personligt. Skådespeleriet var alltigenom trovärdigt, Aïdas tragiska kvaliteter och omöjliga situation gestaltades effektivt.

Lika helgjutna insatser gjorde Michael Schmidberger (Ramfis) och kanske särskilt den expressive Ole Jörgen Kristiansen (Amonasro).

Tenoren Stuart Neill har ensemblens längsta och tyngsta meritlista, och röstmässigt väcker inte det någon förvåning. Litet jämntjock var visserligen framställningen, fler dynamiska nyanser än så här innehåller onekligen Radamès parti, men totalt sett hör vi sällan eller aldrig sådan här sång av svenska tenorer nuförtiden.

Men skådespelarmässigt var Neill direkt usel i de två första akterna. Han gick och stod, nollställd som en sfinx, inte ens utsikten att tvingas gifta sig med prinsessan Amneris och avstå från Aïda får honom att röra en min.

Visserligen åtminstone försöker han agera från och med den tredje akten, men hans verktyg inskränker sig i stor utsträckning till de klassiska tenorklichéerna - ett avmätt handviftande.

Anette Bod kan inte vokalt fylla ut Amneris kostym. Rösten är för liten och måste pressas för hårt. Bod vobblar med vibratot som vore hon en betydligt äldre sångerska vilket leder till glissandon och problem med tonträffen i snabbare passager.

Maktgestalten Amneris måste ha mycket mer pondus i stämman. Den alternerande sångerskan Ingrid Tobiasson hade antagligen varit att föredra.

Classic Chamber har tvättat bort alla amatörorkesterns kännetecken och Georg Lidström gjorde med två notabla undantag goda val på pulten. Amonasros bön om nåd går för långsamt och de komplicerade turerna efter att Amonasro förmått Aïda att ta reda på marschvägen genom Napatapasset (från och med Ah non! Fuggiamo!), ett avsnitt som gjort för headbanging av verkliga operanördar, görs så tungrott långsamt att det går ut över det dramatiska förloppet.

Totalintrycken av Aïda på Opera på Skäret är alltså blandade, men föreställningen får mer än godkänt eftersom Sjöberg och Kristianssen faktiskt är av världsklass.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons