Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofias svarta ballader

Annons

Det återhållna vemodets hemland, där stora tysta skogar fött fram män som knappt vågar gråta, men ändå vill visa sina känslor. Detta verkar uppenbarligen skrämmande på vissa andra män, i alla fall enligt debattens tongångar.

Men när Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson finns inget att vara rädd för.

Ingen behöver vrida sig till textrader som trots allt rör sig i pekoralens utmarker.

Utan den distans som Sofia Karlsson har i valet av tolkningar och de egna tonsättningar som hon gjort av Dan Anderssons texter hade det inte varit möjligt. Det känns befriande att få dela Sofia Karlssons bild av Dan Anderssons värld på Folkmusikens hus, första stoppet på en åtta spelningar lång turné i Dalarna och Gävleborg.

Självklart märks det att det finns ett starkt sug efter detta, och det blir huggsexa om stolsplatserna.

Att Sofia Karlsson absolut inte tröttnat på materialet under det knappa år som gått sedan skivan kom ut är också tydligt.

En av höjdpunkter är i Vaggvisa när Esbjörn Hazelius genom sin fiol tillsammans med Sofia Karlssons stämma släpper ut det inneslutna vemodet. Det växer från svagt och vemodigt, till starkt och hoppfullt, troget den version som finns på den storsäljande skivan som gett turnén dess namn, men ändå något som tillför en annan dimension.

De sorgsna tonerna kommer från Nashville. Liksom i Jag har drömt... är det några knäpp på fiolen, ett slag mot basens resonanslåda som inleder, enkelt arrangemang som utvecklas.

Inget lämnas åt slumpen när Esbjörn Hazelius, fiol, Roger Tallrot, gitarr och Olle Linder på bas stämmer sina instrument.

Stämningen får ta sin tid, även om Sofia Karlsson uppenbarligen är oroad över publikens tålamod.

Men det är värt att vänta på och leder till skratt.

Den största behållningen är trots allt just att konserten inte handlar om nedslagna blickar.

Det finns något mer hoppfullt att dela.

CARL-MAGNUS FAGERHOLM

Mer läsning

Annons