Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Socialsvängen - igen

Annons

Ur ett internationellt perspektiv är de svenska autodidakterna i litteraturen närmast utan jämförelse.

Den andra generationens arbetarförfattare skrev gärna "rapporter" från skurhinkar, diskbänkar och L M Ericsson. Självupplevt var fint. Äkta skulle det vara. Och gärna ha någon politisk bokstavskombination som ideologiskt ankarfäste.

Till den allra sista vågen av arbetarlitteratur när den var en betydande litterär genre kan man räkna Aino Trosells Socialsvängen. Dess genesis kan härledas från en novell i Metallarbetaren och den redaktör på Ordfront som enligt förordet "trixade och baxade" fram Trosells roman.

Det finns något befriande i att läsa Socialsvängen. Den befolkas av riktiga människor med riktiga problem - en välgörande kontrast till ett 1980-tal som också litterärt blev besatt av självförverkligande, yta och njutningar, och ett 1990-tal som kom att handla mycket om extremer, subjektivitet och parallella verkligheter.

Men varför Socialsvängen ges ut igen är svårt att förstå. Obegripliga är också den här utgåvans många korrekturfel.

Elisabeth, som kommer från en liten by fem mil från Åsarna, har tagit examen och börjat på en socialbyrå i Göteborg.

Hon har gjort en klassresa och är obekväm med yrkesrollen.

Elisabeth slåss som en Don Quijote mot metodiken: "Papper, papper. Överallt. Mot allt. För allt. I stället för allt". Det finns inget utrymme för "respekt, ansvar, makt... någonting ditåt... jag vet inte riktigt".

Magen dövas med novalucol. Sömnen säkras med stora vita tabletter. Hade det varit 2005 skulle förstås Elisabeth fått en utbrändhetsdiagnos och själv hamnat i det offentligas ångestkvarnar.

Kollegorna håller förnedring och fylla ifrån sig genom att envist vända näsan ned i reglementet. De kan allt om de senaste rönen i primalskriksterapi men inget om att med öppet ansikte och personlig välvilja möta de hjälpbehövande.

Trosell skriver fräsande om socialsekreterare som äter filet mignon på restaurang och anlitar städhjälp för att hålla sina stora våningar oantastliga.

Lika kritiskt beskrivs den kollega på yttersta vänsterkanten som gör klasskampsanalyser av klienterna och snålar med utbetalningarna för att trasproletariatet enligt Marx kommer att lockas av reaktionära idéer när revolutionen inträffar.

Romanens berättarperspektiv växlar. Mest berör inte Elisabeths våndor, utan alkisen Bosses fysiska förfall, Ågren, svek och smuts. Insprängt finns journalanteckningar, brev och ena delen av telefonsamtal. Romanens språk är torftigt, klichéfullt, avhugget, med enstaka, anslående, uppenbarligen framkrystade metaforer.

Trosell håller upp en evig bild av stadens grottekvarn och ställer den mot hembygdens närhet, självklarhet och sociala sammanhang. "Allt som hade med skogslukt, ardennerhästar, ryggsäckar och seltyg att göra ingav henne tillförsikt".

Trosell drömmer om ett kroppsarbetande, folkhemskt Sverige med "Arbete och vila. Självklara ingredienser i ett meningsfullt liv".

Socialsvängen kom ut 1978. Den var ålderstigen redan då.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons