Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snuskpunk på export

Annons

Frontaren La Dolce Duke, ja eller Gunnar Blom som han egentligen heter, betraktar Tyskland som sin nya hemmaplan. Efter att ha harvat på den inhemska marknaden i flera år utan att få massornas gillande har det österrikiska bolaget Dambusters tagit dem under sina vingar och saker och ting börjar lossna.

-Vi hade skickat demos runt hela världen och hade förslag från bolag i USA, Japan och Sydamerika. Alla lovade guld och gröna skogar, så vi spelade in en skiva. Men alla drog sig ur-som vanligt i den här branschen-och där stod vi med skulder på tusentals kronor, säger han.

Luften gick då ur bandet. Att ge ut skivan själva kändes otänkbart -det skulle kosta mer än det smakade. Men de lade ut några låtar på internet och ryktet om den dekadenta punken spred sig. Bland annat till Dambusters. Bolaget har goda kontakter med arrangörer och tre turnéer är planerade, i vår och till sommaren.

-Vi är tvungna att turnera enligt kontraktet.

På kontinenten är klimatet för rockmusik i allmänhet bättre än

i Sverige, menar Duke. Här går det trögare att slå sig in bland skatepunk och "adidasband" som My Chemical Romance. Några dalaspelningar är inte aktuella.

-Det känns som om folk här har ett hämndbegär mot oss. De både älskar oss och hatar oss.

Beror det på er image, tror du?

-Nja, jag tror att den här erotiken är en av våra goda sidor. Vi lever på 2000-talet och porrindustrin är större än någonsin. Alla har en rulle gömd hemma.

Showen, ja. Den är ett av Passarounders signum och kännetecknas av karnevalskänsla, buskis, galna upptåg och homoerotiska under- och övertoner. Den är under ständig utveckling.

-Vi har nu tagit ett steg tillbaka och tio steg framåt. Vi hade en bra nisch från början, men den imploderade mot slutet. Nu har vi tagit oss tillbaka till de mer obskyra, snuskiga delarna. Det är snuskigt, jävligt roligt och på gränsen till det tillåtna. Men man får aldrig trilla över den gränsen. Vi var nog nära en gång, när vi lät en kille spela dragspel. Det var nog att ta det lite för långt. Men en Passaroundersspelning ska vara en öppen tillställning. Vill någon komma upp och spela mungiga så får den göra det-vi är ingen sluten grupp.

Europa väntar, men allt började i Malungstrakten 2002, som en revolution mot tristessen på hemorten. Namnet har sin logiska förklaring.

-Det finns väldigt lite stimulans i Malung för sådant som inte har med dansband eller skoteråkning att göra. Gubbarna som styr tror att det är vad folk vill ha för att det var sådant de sysslade med som unga. Vi bröt oss in i musiksalen i början. Och instrumenten gick runt-ingen av oss kunde spela. På helgerna drack vi jävligt mycket öl, det är inget att sopa under mattan. Allt skickades runt och alla delade med sig. Vi blev som ett stort kollektiv, som ett stort bigamistiskt äktenskap där vi delar på allt. Passarounders. Det kollektiva blev det här erotiska i slutändan, det vi bygger hela imagen på, säger han.

Numera bor bandet på olika håll i landet. Själv bor Duke i Malmö, men basen finns i Linköping. Duke har kluvna känslor för Malung, men menar ändå att orten har gjort dem mer ont än gott. Bara att se Malungsskylten är nog för att sjunka ner i apati.

-Det var därför vi valde att ha replokalen i Öje i stället, som en symbolhandling. Även om det inte var någon som tänkte på det.

En turné i USA är också på tapeten. Men den skulle de få bekosta själva och pengar har de inga. Någon form av sponsring skulle bli nödvändig.

-Det är ju inte så att vi kan fråga Malungs kommun, när de knappt håller sig själva vid liv. Och eftersom vi inte spelar fin pop som Mando Diao kan vi nog inte fråga Jofa heller.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons