Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snäv syn på glesbygdens problem

Annons

Dalarnas forskningsråd lade för en handfull år sedan fram en studie om hur livet tedde sig för dem som på äldre dagar flyttade till Siljansbygden från en framgångsrik yrkeskarriär, ofta i Stockholm. Det visade sig att många var återvändare som behållit kontakten med trakten, inte sällan genom att tillbringa helger och semestrar på den med syskon samägda gården. Bland deras första åtgärder fanns att engagera sig i föreningslivet.

De känner att de har mer att ge. De vill vara aktiva. De går med i hembygdsföreningen.

Parallellerna till Sven Boklöv, huvudpersonen i Göran Landins debutroman Yttermåla, är många, även om blod- och jordaspekten saknas i Boklövs fall. Landin gör också klart att han anser sig göra skönlitteratur av förhållanden som allmänt råder i Sveriges glesbygd.

Boklöv och hans hustru Lisa slår sig ned i en fiktiv småländsk kustby och engagerar sig i bygdens väl och ve, till en början genom att genom hembygdsföreningen försöka få till stånd ett återöppnande av lanthandeln, längre fram genom att verka för att ett storgods kompletteras med konferensanläggning, affär, golfbana och fritidsbebyggelse.

Det är uteslutande ämnet som ger boken något värde. Det står ganska snart i läsningen klart att det rör sig om en svagt komponerad bok där debutanten i stället för att förtäta och utveckla avgörande passager fastnat i ett kronologiskt redogörande skrivsätt med ovidkommande och episkt döda avsnitt där enskildheter i varenda middag, sammanträde, telefonsamtal och fika torrt redovisas.

Språket är torftigt, iakttagelseförmågan är bristfällig och dialogerna präglas av en byråkratsvenska som det är uteslutet att ens ett par i 60-årsåldern skulle använda sig av till vardags (till och med i dialogerna används "skall" i stället för "ska").

En aktiv förläggargärning lyser med sin frånvaro. Ett sådant här manus ska förstås skickas tillbaka med förslag på omarbetning.

Trots att bokens drivkraft är en motsättning mellan två synsätt är synvinkeln påfallande ensidig. Det tecknas en bild av ett rationellt och framåtsyftande näringslivsperspektiv som står mot ett inskränkt, avundsjukt och lömskt byaperspektiv. Yttermålaborna lever hellre på bidrag än engagerar sig i framtiden.

På de mörka krafternas sida verkar en öppet opinionsdrivande nyhetsreporter som skriver under signaturen Yxet i lokaltidningen Bladet-en journalisttyp som utrotades redan på 1960-talet. Det är bara Stockholmstidningar det går att lita på.

Författaren redovisar inga verkligt intressanta tankar kring varför det uppstår spänningar mellan det resursstarka Stockholmsparet och byborna i avfolkningsbygden. Sven och Lisa har rätt, byborna har fel-så är det bara. Sven och Lisa ger till slut upp och flyttar till det upplysta Mälarhöjden.

Viljan att sköta sig själv, vilket inte sällan är en dygd på landsbygden, visar Landin ingen förståelse för. Tvärtom, han beskriver en rishög på granntomten som "trakasserier", vilket något förtar effekten av de verkliga trakasserier (bland annat åverkan på en bil) som Stockholmsparet drabbas av.

Någonstans är Landins romans tes förstås rätt-det är mer av omvärldsorientering, samarbete, ekonomisk driftighet och engagemang som landsbygden behöver.

Men någon roman som gör god litteratur av glesbygdsproblematiken har han inte skrivit, därtill är inlevelsen, tankedjupet och framställningsförmågan otillräcklig.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons