Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smocka mot maktens övertramp

/
  • I Tyst i klassen skildrar Björn Ranelid ett segregerat Sverige genom flera par ögon. Foto: Björn Lindahl

Med sin nya roman ger Ranelid ytterligare en bild av det segregerade Sverige. Jonna Fries läser en hel del klichéer i ranelidskan men ser också en vibrerande förmåga att skriva fram livsöden.

Annons

Det skrivs en hel del om Malmö nu. Zlatans biografi tar avstamp i staden, Amanda Svenssons Välkommen till den här världeniscensätter ett triangeldrama i dess geografi, Karl Ove Knausgård har staden som en flyktig fond i sitt autofiktiva storverk, och Kristian Lundberg blottar dess hierarkier och sår i de råa pärlorna Yarden och Och allt skall vara kärlek.

Björn Ranelids nya roman Tyst i klassen! är ytterligare en skildring om segregationen och drömmarna i staden, men också en nästan hundraårig skildring av klassklyftorna i Sverige. I centrum står Karin Lilja med sin skurhink, sina sex söner och sitt goda hjärta. Tillsammans med sin våldsamme, brännvinsångande make formar hon nästan en klichébild av arbetaren vid undergångens rand, men ingen rök utan eld, ingen prövning utan strid.

Efter första världskriget byggdes ett antal tillfälliga nödbostäder i stadsdelen Sorgenfri, men de blev kvar i decennier som undangömd inhysningsplats åt de fattiga och föraktade. I folkmun kallades de röda husen hånfullt för Hollywood. Det är där de bor, Karin och Oskar, sönerna hon fött sedan han tvingat sig på henne, och dottern som Karin skandaladopterat från familjen i patriciervåningen hon städar.

Karin är inte tyst när det gäller. Hon är 94 år och bor bland Rosengårds bränder när hennes livshistoria sipprar fram, bit för bit i omständliga cirklar och speglingar och genom prunkande ordflätor. Det är svulstigt, i sann ranelidsk anda. Och även om man kan säga mycket om hans danssteg, reklamsnuttar och fejder, så har han en vibrerande förmåga att skriva fram livsöden.

Tyst i klassen! borrar vackert genom kvävande lukter och smutsiga handlingar. Det är en stor smocka mot maktens övertramp – på alla nivåer – och en allvarlig prövning av etikens regler. Även när dottern Kristina är den som drar. Hon protesterar i skolan, blir präst, avgår och vänder, på bitvis väl vildvuxna vägar, ut och in på hela syndens väsen.

Det är ett brokigt band av frågor om makt och kön som trotsar titelns uppmaning om tystnad. Men det går ihop och väger bra mycket tyngre än enskilda livspussel. Skoningslöst far frågorna genom nödbostadens väggar och vidare med dess invånare därifrån; med Karin, Kristina, Oskar, Axel som full av rädsla dricker spisens gas och Hektor som skär av sin tunga med ett rakblad. Därifrån och till den nya tidens utrensade, undangömda, utnyttjade.

Det kunde vara nog där, men Ranelid spelar ett kort till. Han låter Karin finna Pär Lagerkvists roman Barabbas i en soptunna. Den blir en spegelbild av hela hennes liv och en intressant språngbräda både när det gäller hela romanens form och innehåll.

Mer läsning

Annons