Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Små saker som blir livsviktiga

Annons

Man kunde skriva en förnuftig krönika om konsumtionshets och julklappshysteri. Men det vore öppet mål. Ni vet också att vi konsumerar för mycket och att vi borde skärpa oss, ni vet också att julen egentligen inte handlar om de saker vi köper. Dessutom läste jag precis i DN att julhandeln för en gångs skull inte förväntas slå rekord. Eurokris och lågkonjunktur och dåligt väder har fått oss att tappa stinget. Vackert så, vackert så.

Istället, vad finns att säga? Ingen snö att tala om, julstämningen lite vag och tveksam. Lussekatter, förvisso, starkvinsglögg på onsdagskvällar, röda blanka snören. Mest av allt: längtan hem.

De senaste dagarna har stan varit full av japanska, koreanska och kinesiska utbytesstudenter. De har stickade mössor, tung ryggsäck på ryggen och en Stockholmskarta i näven, frågar efter vägen till Vasamuseet. De pluggar i Berlin eller Helsingfors eller Lyon, och nu har de jullov. De packar sina väskor och ger sig ut i Europa, oftast två och två, lediga och ganska oberörda av julstöket runt omkring dem. Det är någon annans traditioner, någon annans julstämning och julefrid. Lika bra då att packa väskan och fara, göra något av de lediga dagarna. Stå lite utanför och bara vänta.

Som nyåren i Kina, de tre åren i rad då jag bedövats av ljudet av smatterband och tomheten som uppstår när alla affärer stänger och folk flyr städerna för att träffa släkten under några få dagar. Sedan sitter man där och tittar på nyårsshowen på tv och äter dumplings som sig bör, letar länge efter en öppen kiosk för att köpa vatten och jordnötter, och allt pågår oberoende av en själv. Det är någon annans traditioner, någon annans nyårsyra och släktkalas; den svindlande sorgliga känslan av att inte vara en del av det, inte höra till.

Så man försöker fnysa åt traditioner och förklara sig oberörd. Jag kunde lika gärna vara utan julafton. Eller kunde jag det? Efter en halvhjärtad jul i Kina 2008, med stulen gran, godis och vänner, men utan julmust, snö och familj, blev julen plötsligt viktig. Så där som det alltid är; du inser värdet av något först när det inte är där. De små, små sakerna blev livsviktiga: marschallerna, siktbrödet, Karl-Bertil Jonsson. Så i år längtar jag hem.

Jag längtar hem till den alldeles stilla glädjen i att allt är precis som det brukar och ingenting har förändrats alls. Det kanske inte snöar ute, men det snöar inombords, det faller mjuka mjuka flingor över allt det välbekanta, och runt de ansikten som saknats mest av allt. Det här är inte någon annans, det här är mitt och vårt, något som angår mig. Här faller i vita små flingor från himlen känslan av att höra till.

Anna Hallpers

FD JULSKEPTIKER

som chockar sig själv genom att 

frivilligt lyssna på julmusik i år

Mer läsning

Annons