Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slas surnar till

Annons

"De är nu alla med all rätt berömda men någonting i mig gör att jag knappast läser deras böcker. De har alla skrivit om Paris men det enda jag känner igen är vissa gatunamn", skriver han i sin nya bok, "Efter oss syndafloden".

Det paradoxala med stycket är att detta med att komma ihåg har blivit något av ett huvudtema i Stig Claessons senaste böcker.

Vinsorter kanske man inte ska minnas, men allt det andra borde ta mig fan folk komma ihåg. Ja, ungefär så.

Det här är Stig Claessons 78:e bok. Enträget skriver han på, år efter år. Upplagorna är stabila men små: runt fyra-femtusen exemplar per bok, enligt författaren själv.

I en norsk intervju - en av de få som Stig Claesson ställt upp på - liknar han sitt författarskap vid en löpartävling. "Det är väl ett slags nedärvt skomakarflit som drivit mig. Det har gått ganska långsamt fram från debuten till i dag. Som i ett maratonlopp. Men det är inte bra att ligga först. Då tror man att allt är så enkelt."

Inställningen tycks vara att bara man håller ut kommer man fram till sist.

Genom sin flit och många utgivningar ställde författaren dock sin publik inför ett dilemma. Kvaliteten var nämligen så jämn att författarskapet tycktes stå stilla. Förvisso alltid bra och oefterhärmligt, men likväl stillastående.

Är detta verkligen en ny bok? kunde man tänka efter att ha läst några sidor och känt igen såväl tema som personteckning. Maratonloppets mål verkade långt borta. Hade författaren gått in i väggen?

På senare år verkar det som om Stig Claesson stannat upp och tänkt: är det verkligen ingen som fattar vad jag vill berätta? Ingen som begriper hur det var?

Kanske är det därför de senast böckerna drivits av en vilja att rakt upp och ned berätta om den egna uppväxten och vad som formade honom och hans generationskamrater. Kanske är det också därför han valt att göra upp med den nutida historieskrivningen om kommunismen i en tid där alla yngre tycker sig veta hur det var förr.

Sakta har hans författarskap omvandlats till att spela rollen av sanningsvittne - även om den krånglige Stig Claesson ständigt är den första att understryka att han egentligen inte är något sådant.

Vad Stig Claesson gör är alltså att han tar det hela ett varv till, berättar allt från början igen. Men nu drivs texterna av ett verkligt behov att säga något. Den underliggande tonen är att det är bråttom, inte minst med tanke på författarens ålder - han är född 1928.

Böcker som de senaste - "Efter oss syndafloden", "Det lyckliga Europa" (2001) och "Svart asfalt grönt gräs" (2000) är inga man skriver som ung. Men de är roligt nog något av en pånyttfödelse för författaren.

Med Stig Claessons senaste böcker är det som om maratonlöparen till slut har börjat se målet och kommit ihåg varför han började springa.

Och det är ju alltid upploppet som är det mest spännande.

ANDERS MILDNER

Mer läsning

Annons