Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slas, boxning och het kärlek

Annons

Sekonderna lämnar ringen heter berättelsen och bär sin upphovsmans alla kännetecken: I teckningarna den nerviga omisskännliga linjen och närvaron. I texten den slängiga, gamängaktiga stilen som ironiserar om allvaret men likväl låter det skymta i varje glipa.

Huvudperson är Slas, han som själv i sin ungdom sparrade de stora pojkarna hos boxningsklubben Sparta i Stockholm. Nu sitter han gammal och med trasig rygg i sin lilla mellansvenska stuga omgiven av höstmörker och tystnad och tänker berätta om ett världsmästerskap i amatörboxning. Det hölls en majvecka i Tammerfors i Finland och knappt en jävel hittade sig in till de tiotusen platserna i ishallen, där lovande pugilister pucklade på varandra. Värmen hade just slagit till efter den långa och kalla vår som en gång Lars Wivallius besjöng i en finsk fängelsecell och som Slas citerar. "Och", som han konstaterar, "vilken nordisk människa går in i en ishall en sån dag eller vecka? Det gör ingen".

Minnet gäckar den åldrande författaren, påstår han, och han söker med telefonens hjälp reda ut namn och tider. Av glapp i tankebanorna märks dock intet i denna vitala biografisnutt om hans möte med en ung vacker grekiska vid namn Marilita, som skickats till Tammerfors för att skriva om boxning, varav hon inget begriper.

Med är också författarens yngste son, fotografen Dodo, som överseende betraktar sin fars dårskaper. "Du tycks aldrig växa upp", är hans kommentar och Slas replikerar med att "Då blir man bara gammal".

Möjligen kan man invända mot författarens enträgna betonande av sin framgång hos damerna, men man avväpnas av hans galghumor och suveräna handlag med formuleringarna.

Vänskap och skilsmässor, därför att döden klipper till, bildar fond. Och stolligt och underbart berättar Slas om repetitioner och regi inför den halvtimmes tv-film hans vän Tom Backmansson gör om honom under mästerskapet. Man får veta hur livrädd han är för publik och att det är skälet till att han nobbat alla slags framträdanden. Tom tvingas skriftligt intyga att filmen inte ska nå Sverige.

Jens Hildén, tillsammans med vilken Stig Claesson 1967 gjorde den finska jubileumsboken I stället för telegram, skymtar fram i finska minnesbilder. Men Jens har hängt sig, författarens vän Rosso, italiensk boxningstränare kommer snart att dö trafikdöden, Slas hustru är död. Själv är han dock på sidorna smattrande levande och tvingas av Tom upp i ringen med sin Marilita. När sekonderna lämnat densamma utropas deras förlovning. Men hon ska gifta sig på annat håll om två veckor. Så där avlöser tillvarons bisarrerier varandra.

Stig Claesson påstår själv att boken handlar om enkla ting. Det gör den inte. Den handlar om det intrikata nät av tillfälligheter som skapar en människas liv och om rent otroliga sådana förmår han berätta. In i handlingen sticker han små godbitar om antikens idrottsmän och om vår tids författare, till exempel nobelpristagaren Albert Camus och Joyce Carol Oates och deras förhållande till boxning. Men mest handlar det förstås om honom själv. Och när Stig Claesson berättar om Stig Claesson lyssnar man gärna.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons