Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrivandet är min tröst

Annons

Vi är väldigt rädda för att tala om allvar i det här landet. Vi lever i hållningslöshetens tidevarv.

Det som drabbar oss, det som känns, läggs snabbt åt sidan. Vi vill det inte. Men det är inte det som gör ont som dödar. Det är det som inte känns som i längden tar livet av en. Alla själlösa timmar som menlösa och pinsamt ljumma rinner igenom dig är ditt liv.

Livet och döden tjuvlyssnar på var sin sida av den tunna väggen, är varandras syskon, ligger hela tiden nära.

Vart tar alla människor vägen med sin sorg, sina tillkortakommanden och sin frustration? Har de grävt ett hål inuti och skyfflat ner skiten där?

Risken är då bara att det blir som i Stephen Kings utmärkta roman Jurtjyrkogården (sic) när det som bergavs kommer tillbaka. (Med hemska, gula, rinnande ögon...Kommer tillbaka och ställer frågor dessutom...)

Vid katastrofer blir Gud och skrivandet viktiga ting. Det gäller nästan alla människor. Det måste i sin tur betyda att alla människor har ett outnyttjat kapital av andlighet inkapslat någonstans i hjärtat. Det finns ett talesätt som säger "Om du tycker Gud är långt borta är det inte han som avlägsnat sig."

Jag trodde på allt det där.

Tills för en tid sedan när vi miste vår son i samma ögonblick som han föddes.Han kom till världen i vecka 23 redan.

Jag skrev en artikel om det i DN. Jag fick frågan hur jag resonerade kring det. Jag resonerade inte. Jag har skrivandet som yrke. Det är det enda jag kan. Man måste ge det outsägligt outhärdliga ord, ett språk. Det du inte har ord för, kan du inte heller sörja.

I Sverige talas det väldigt lite om sorg nu för tiden. Och varför ska sorg vara en privat angelägenhet?

Varför kan vi utan att blinka tala om sex, porr, snusk och frossa i oväsentliga (så kallat kända) människors privata kärleksaffärer men inte samtala om livet och döden, konsten och förgängligheten på ett innerligt sätt, utan att bli stressade eller generade?

Skrivande och läsande är den vackraste formen av tröst och vårt behov av denna tröst är som Dagerman diktade, oändligt. Vi måste fyllas på. Jag har åskådliggjort och hanterat en omöjlig omvärld genom att skriva hela mitt liv.

Desto tätare den tyckas slutas runt mig, ju hårdare och klarare, fäktarjag mig en väg ut ur den. Skrivadet är ett redskap till förståelse, till att begripa det obegripliga. Du kan inte sörja det du inte förstår, Orden sjunker in och landar mjukt, tar mark. Därefter kan du sörja. Aldrig glömma, men sörja.

Jag vet människor som går ut och går varv efter varv när de mår dåligt, som spelar bowling, som ställer sig i ett hörn och skriker, som dricker sprit, som tar droger, som slår sin hustru, som slår sig själva, som skär sig i armarna, som klipper av sig håret, som sliter sönder sina kläder.

Jag känner människor som skulle må så oerhört mycket bättre om de skrev istället. Man måste inte ha skrivandet som yrke för att begagna sig av den här fantastiska möjligheten till tröst.

Jag vet att ni finns i tusentals, alla ni som skriver och känner hur den där svarta stenen i hjärtat liksom lossnar lite för varje ord och för varje fullbordad mening som kommer till er.

Skrivandet är den enda andlighet, den enda tröst jag tror på nu för tiden. Vad Gud sysslar med har jag ingen aning om. Jag stod kvar och såg mig om men det fanns ingen där. Bara skrivandet skänker mig legitimitet, gör omvärlden begriplig och hanterbar.

Jag vill tacka alla som skickat in sina texter till Dalarnas Tidningar och till mig.

Det är förträffligt modigt gjort. Och lita på att allt ni skickar in blir läst, också om just er text inte recenseras i tidningen.

Fortsätt skriv.

MARCUS BIRRO

Mer läsning

Annons