Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skottet som träffade mitt i byns hjärta

Annons

Vad har platserna Åmsele, Dallas, Ställdalen, Agadir, Sarajevo, och Sharpville för gemensam nämnare? Jo, precis som du är inne på, alla har oförskyllt kommit att förknippas med olyckor och våldsamma händelser.

I Grangärde finns byn Östanbjörka. Där öppnade en man eld mot en person som var ute och red. Ryttaren fick benet avskjutet. Hästen träffades. Den överlevde visserligen, men är numera rädd och vågar knapp lita på någon.

Jämfört med det som utspelats på de platser som tidigare nämnts, blev förstås följderna blygsamma. Inga massmord, inget världskrig som inleddes. Samtidigt är påståendet relativt.

Vad tycker mannen vars ben blev skadat för livet? Blygsamma följder? Nej, de tre skott som träffade orsakade ett stort lidande då och för lång tid framöver. Tre skott? Jo, ett träffade mannen, det andra hästen och det tredje borrade sig rätt in i byns hjärta.

Östanbjörka har med rätta alltid ansetts som en idyll. Visserligen finns det många liknande byar enbart i Dalarna. Byvägen som slingrar sig genom bebyggelsen. Sjön som skänker lugn. Öppna landskap. Djur som går och betar.

Det är ett stycke gamla Sverige i miniatyr. Dalarna när det är som vackrast.

Oavsett vad som än hänt är byn är fortfarande, vilket är viktigt, en idyll. Så uppfattas den alla fall av alla besökare - och det är många som letar sig dit på somrarna. Det är den också för de som bor där, åtminstone till det yttre, men alla kan inte längre se det vackra.

De som var hemma den ödesdigra dagen kan fortfarande höra skotten eka. De som inte var hemma hör dem också i sitt inre.

En person med anknytning till Östanbjörka berättar att han i dag drar sig för att berätta var han bor om någon frågar. Han skäms. Och om någon känner så för den plats han älskat, då är det illa, mycket illa.

För oss som sluppit vara med om något liknande, kan det möjligen vara svårt att förstå skammen. För den som kommit hem och upptäckt att det varit inbrott, är det kanske lättare.

Jag kan föreställa mig en känsla av att ha blivit djupt kränkt. Oavsett om inkräktaren avslöjas, om allt som eventuellt har blivit stulet återlämnas, om den skyldige hamnar inom lås och bom, så har han ändå varit där. I mina privata lådor. Bland mina saker.

Ungefär så kan jag tänka mig att många invånare i Östanbjörka känner det. Ändå finns det ingen som skyller på dem och håller dem ansvariga. Lika lite som något fördömde befolkningen i Åmsele för det som hände på kyrkogården i byn.

Åmsele? Kanhända någon inte längre riktigt minns vad som hände.

I så fall har platsen för en yttre betraktare redan börjat återgå till att bli den stillsamma ort som den tidigare var, trots den en gång så intensiva uppmärksamheten i massmedia.

I fallet Östanbjörka var inte strålkastarljuset lika skarpt. Därför skingras de mörka minnesbilderna än snabbare för omvärlden. Men för den som direkt eller indirekt drabbats, sitter bilderna djupare. Då dröjer det länge innan idyllen framträder igen.

Om den någon gång gör det.

BO JOHANNESSON

Mer läsning

Annons