Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skomakarsonen blev en ståtlig svan

Annons

Det sägs att han var egocentrisk. Att få stod ut med hans självbild och intensiva konstnärsskap. Och det sägs att han typiskt nog långt senare i livet drev vännen och författarkollegan Charles Dickens till milt vansinne när han en sommar kom för att dela sol och värme med familjen. Deras sedan tio år tillbaka intensiva brevväxling fick ett abrupt slut efter besöket i England. Det var 1857.

Det sägs också att han var extremt begåvad med en konstnärssjäl känslig som få, att han näst intill var outtröttlig i sitt resande och skrivande av resehandböcker, att han älskade Italien som sitt land, att han var en hejare på att klippa pappersfigurer och att han gjorde detta så framgångsrikt att en del figurer fortfarande finns bevarade på museér i Danmark.

Att han såg sig som en skald, fick ordnar och titlar och togs emot vid furstehoven i Europa och att såväl barn som vuxna satte sig att lyssna till hans sagor.

Karln läste högt. Lika framgångsrikt som det mesta annat som fyllde hans liv.

Däremot hade han svårt med kärleken, trots att han lätt blev förälskad.

Stora kärleken blev den svenska sångfågeln Jenny Lind, som löste problemet med den friande sagoförfattaren på sitt eget sätt. I stället för att säga ja till hans frieri utnämnde hon honom till det betydligt mildare "broder".

Det var 1843.

Men det sägs också att Hans Christian Andersen föddes en vårdag den 2 april 1805 och att han levde till en höstdag den 4 augusti 1875. Son till en skomakare som dog när pojken knappt fyllt elva, son till en tvätterska som hoppades på en framtid för den gänglige sonen som skräddare.

Det ville inte H C Andersen, som han kallade sig.

På den tiden var det vanligt i Danmark att använda initialer i stället för hela sitt namn.

Han levde ensamt och fattigt och fyllde sin uppväxt med fantasi, dikt och dockteater, skriverier och drömmar om skådespeleri.

Som 14-åring, strax efter konfirmationen, tog han sig till Köpenhamn och Det Kongelige teater där drömmen om ett liv som skådespelare snabbt gick i kras.

Han överlevde på goda vänners bekostnad plus ett stipendium som han fick mot ett löfte att "inte spilla tid på versmakeri".

H C Andersen tog i stället studenten, trots att han var mobbad av såväl yngre klasskamrater som rektorn för skolan, i såväl Slagelse som Helsingör.

Lyckligtvis skrev han ändå. Hur det gick vet vi i dag.

Sagor, romaner, reseberättelser, resehandböcker, dikter, det mesta med drag från honom själv. Hela 156 sagor gavs ut under åren 1835 till 1873, sagor som översatts till 123 språk.

Han tyckte att den yttre glansen var viktig, han kände sig ofta missförstådd och i sagan om Den fula ankungen berättar han egentligen sin egen historia,

I den lilla sjöjungfrun Strävar han precis som hon upp mot ytan, in i strålkastarnas erkännande ljus.

Han hyllades av studenterna i Lund som genial och tackade med en vacker resehandbok år 1851. Han tackades av de sina och blev hedersmedborgare i sitt Odense.

Han skulle säkert varit nöjd i dag.

För om han under sin levnads tid slogs med deppiga tankar om svårigheten att få sin storhet sedd och viljan att bli riktigt, riktigt erkänd för det han gjorde, skulle 200-årsjubileet av hans födelse lyfta fint.

CHRISTINA BARBÄCK/ TT SPEKTRA

Mer läsning

Annons