Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skoj med Alice

/
  • Rynkor, ja tack. Ett fårat ansikte gör faktiskt bara att Alice Cooper ser coolare ut i dag.
  • Rockikon. Alice Cooper drog en enorm publik på fredagen.
  • Ålderman. Alice Cooper är pigg för sin ålder och bjuder på skojig teater.
  • En evig kamp. Den svarte Alice tar död på den vite i konsertens inledning. Inte förrän han dinglar i snaran kan ljuset segra igen.

Annons

Showmannen Alice går ut stenhårt och konsertens första del är en riktig klassikerkavalkad - åtminstone efter första, halvdana It´s Hot Tonight. Sedan följer No More Mr. Nice Guy, Under My Wheels, I’m Eighteen och Is it my Body. Sedan stoppar han in den nya dängan Woman of Mass Distraction, som inte är så dum den heller.

En smakstart, helt enkelt. Det är tokmycket folk i publiken.

Men någonstans tappar konserten styrfart och bitvis blir det ganska segt. Låtar som Lost in America och Public Animal # 9 och några till kunde gärna få utgå.

Bandets irrfärder på egen hand sänker också temperaturen rejält. Inte ens Eric Singer borde få licens att spela trumsolo.

Inte förrän teatern sätter igång börjar det hända saker igen. Det är som bekant länge sedan han försökte skrämmas på riktig, och den show han bjuder på är snarare en skrattfest i Monty Pythons anda. Medvetet eller inte.

Han brottar ner ett helt gäng stela dockor, skjuter en läskig barnvagn framför sig i Dead Babies och slår en påle i den lille, i Welcome to My Nightmare invaderas scenen av en bisarr skara med plastpåsar på huvudet, dansare kommer, går och får stryk. Det är burlesk underhållning med glimten i ögat och en kalkon bakom örat.

Efter alla hemskheter är det dags för Alice att få sin dom, som inte kan bli annan än döden.

Avrättningen sker medelst galge. Synd, det är mer stil med giljotin.

Sedan blir allt fest, glädje och ljus.

Återuppståndelse.

Ballonger.

Sommarlov.

Man må ha hört Schools Out till leda, men i grund och botten är den ju rätt bra. Och Billion Dollar Babies är ännu bättre.

Det gyllene 70-talet har varit en stabil bas genom hela spelningen. Publiken får vänta ända till näst sista låten innan de äntligen får höra 80-talshiten Poison. Den var uppenbarligen efterlängtad. Mig kunde det kvitta.

Mer läsning

Annons