Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skogsliv i Dalarna

Annons

Jag slutar aldrig förvånas över vilka heta känslor Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider kan väcka.

Även bland sina partibröder och bland dem som dyrkar hans politiska uppfattningar kan han beskrivas som arrogant, tjatig och enkelspårig.

Än mer obegripligt blir det om man läser hur försiktigt, tvekande, nästan valhänt han formulerar sig i sin senaste debattbok Fucking Sverige.

Greider har pendlat till jobbet i Dalarna i fyra års tid.

Det har förändrat honom i grunden, skriver han. Något storögt närmar han sig landsorten och letar samtidigt efter minnen av sin egen barndom i Vingåker. Via detta landskap ska han skildra Sverige. En inte ovanlig ambition med en reportagebok.

Som vanligt gör den produktive Greider inte så lite återbruk av gamla artiklar. DD-prenumeranter borde få ett par sidors rabatt. Stilistiskt osköna upprepningar dyker upp med jämna mellanrum.

Anslaget och titeln Fucking Sverige luktar "uppgörelse" med all blågul kurbits. Men trots titeln och omslagsbilden med Lena Nordströms dalahäst av tyg (som hon brukar brottas med) bekämpar inte Greider vad han kallar "Siljanskonservatismen", myterna om Dalarnas folklore, småborgerliga föreställningar eller nationalistiskt storvulna påhitt.

Nej, han vänder blicken från Leksand, mot bruken, mot Bergslagen och Västerdalarna. Det lite glömda och nedläggningshotade Dalarna och cirklar intensivt kring tre teman: Skogen, vargen och bruket.

På beök i Smedjebacken är han den genompolitiserade varelse hans tidningsläsare är vana att möta. Han går till doms över de politiska och ekonomiska krafter som monterat ner orten. Han vrider och vänder på ordet "bruksort" och hittar det "karnevaliska" med hjälp av en gammal litteraturvetare.

Men i skogen finns erfarenheter som han inte kan intellektualisera kring. Han måste se den torrlagda älvkröken i Älvdalen där sandödlorna dör ut, för att förstå. Han måste lägga handen på ett färskt vargspår och avfyra ett vapen för att begripa jägarens instinkter och skogens kretslopp. Förvånande nog är faktiskt Greider som ser ett socioekonomiskt sammanhang i allt och alla, och verkligen inte gjort sig känd som biologist av något slag, ute och flörtar med tramsiga idéer om att människans ursprung på savannen gjort att hon genetiskt styrs mot att bo på landsbygden.

Sånt flum gör mig alltid besviken.

Men här gör sig en stark undertext hörbar.

Greider drömmer om en ny gröna vågen, kanske hoppas han att hans bok ska utgöra starskottet till den. Inkännande skildrar han våndan hos några par som valt att ta steget från Stockholmsförort till hus på landet. I vad som bitvis blir ett familjealbum med DD-medarbetare diskuterar han hur de trivs och anpassar sig. Är det möjligt? Hur ska man inrätta sin tillvaro? En handledning för den som går i flytt-tankar.

Och i innerfickan har han hela tiden Henry David Thoreaus "Skogsliv vid Walden", en bok som länge stått oläst i bokhyllan i många gamla skogsproggares sommarstugor.

Vägledd av sin amerikanske förebild Thoreau som för 150 år sedan gav sig ut i Massachusets skogar för att förstå hur och varför man ska leva, gör han detsamma.

Väl på plats beskriver han påläst skogsbolagens ekologiska rovdrift och träpatronernas framfart. Han varvar sina upprörande historiska framställningar med att doppa sig friskt i (frisk?) naturromantik. Men inför de viktiga frågorna om hur bevarandet av hotade ekosystem egentligen ska gå till tystnar han filosofiskt.

Jag känner mig tveksam om vargkonflikten är relevant för att förstå Dalarna i dag. Visst är motsättningen mellan vargmotståndare och vargförespråkare så polariserad och diskussionen så infekterad att ingen journalist kan motstå att sätta tänderna i den. Men Greider konstaterar i sin skildring av konflikten också att stödet för vargen är minst lika stort (om inte större) i skogslänen som någon annanstans. Det är ingen landsbygdsfråga egentligen. Lite klasshat läser han in i vargen som symbol, men det är ont om aha-upplevelser. Varghatet handlar om rädsla som begränsar människors frihet. En rädsla som måste bekämpas.

Det finns en tes i boken, dold i omsorgsfullt reflekterande. Ett resonemang som via krångliga vägar ändå går i mål.

Greiders utgångspunkt är att motsättningen mellan stad och land är starkare än någonsin. Eller snarare att stadsbornas förakt för landsorten är så grundmurat och bilden av Dalarna i rikstidningar och tv så ensidig (och djupt felaktig!) att den bara tjatar om utflyttning och armod.

Själv möter han mest frågande blickar från sina vänner och bekanta i Stockholmsintelligentian när han tagit jobbet som chefredaktör på Dala-Demokraten. Vad ska han dit och göra? I detta bakvatten. Detta "problem".

Han beskriver politikernas och medias svek mot landsbygden, men kanske framför allt företagens svek mot de orter där de vuxit upp och sen försvinner från på samma osentimentala sätt som en tonåring som suktar efter lite större nöjesliv överger hemorten. Den mediala kapitalismens janusansikte som äter upp den osynliga bruksorten i Bergslagen samtidigt som den lägger miljoner på att plantera PR-kampanjer om sitt sociala ansvarstagande i media.

Och det är beskrivningar som överskrider de flesta partitillhörigheter. Det finns en grundmurad politisk identitet på landsorten. Ett samförstånd om att man driver "regionala frågor" som alla kan ställa upp på.

Att regionalpolitiken utjämnar ideologiska skillnader visar Greider bland annat genom att beskriva moderate riksdagsmannen Rolf Gunnarssons motioner som "en socialistisk sång till de statliga jobbens välsignelser".

Men Greider vill inte ha samförstånd. Konflikten mellan stad och land är konservativ. Tvärtom konstaterar han att det bara är genom att förstärka de politiska skillnaderna, genom att hitta de politiska motsättningarna, som utveckling kan ske.

Genom att lyfta sig över de regionala sammanhangen, som Attacrörelsen gör - och därmed samlar stora skaror - kan man förändra landsbygden. (Däremot verkar han inte hysa alltför stor sympati för just Attac).

Lokaltidningarna (piken är tydlig bland annat mot denna tidning) ska inte ägna sig åt att underblåsa provinsialismen med sina hårt profilerade bygdesidor som i slutänden gör att läsarna blir förbannade när de hittar en Rättviksnyhet på Leksandssidan.

Från den kulturella medelklassen i Falun som med hjälp av storstadstidningarnas kultursidor tävlar om att förakta sin egen hembygd (stan har ett "märkbart" och "fånigt" storstadskopmlex skriver han) till de starkaste fackföreningar som landet skådat, skildrar han ett landskap med starka inre klassmotsättningar.

Motsättningar som måste göras tydliga.

Dalarna är en blandning mellan storartad landsortskapitalism, nationalromantik förvaltad av huvudstadens eliter och ett fattigt skogsbrukarlän. Det känns konstigt att konstatera att Göran Greider faktiskt inte gör en större poäng av det än vad han gör. Var är godsen och gårdarna? Tällberg?

Frågan om skogens (den riktiga skogen, och inte den "virkesåker-biotop" som odlas i dag) bevarande går även den att bryta ner till en klassfråga enligt Greider. Pressade maskinförare har liten eller ingen möjlighet att ägna sig åt den naturvård som ska leva upp till miljökraven. En fråga om arbetstid.

Och i skogen, med stövlarna på, ser han den globala kapitalismens verkningar i landskapet. Hur börsvärdet i New York styr avverknigen av Stora Ensos skog vid Predikstolen.

Lyft blicken, manar han. Som hjälpmedel finns politisk ideologi.

Lite förvånande sågas Greiders bok av hans egen tidning. I jämförelse med andra dalaresenärer före honom lyckas han dåligt, tycker recensenten.

Men till skillnad från tillfälliga gäster som Linné eller inhemska skildrare som Karl Erik Forsslund och jägarproffset Gustaf Schröder skriver Greider i egenskap av långpendlare.

Ständigt mellan positioner. Lika mycket mellan sina bostäder som han vacklar mellan sin arbetarklassbakgrund och sin roll som riksintellektuell - en mellantillvaro han skildrat många gånger förut.

Just den rörelsen fram och tillbaka mellan stad och landsort är det som syresätter landet, som ger liv åt landsorten. En rörelse av människor, statliga verk, timmer och kapital.

Bättre än så kan man inte skriva Dalarna i dag.

Som ett pendeltåg.

Det här är ingen knivskarp debattbok. Men den är bra mycket bättre än vad man kan tro när man läser Dala-Demokraten, och tydligen tillräckligt politisk för att provocera en skogsägare som tvingats avstå tre hektar, av biologiska hänsyn. En bra illustration på att Greiders tes om att lyfta perspektiven nog stämmer.

Han hade kunnat skriva det fränare. Men i sin försiktighet lyckas han måla en ganska tydlig politisk akvarell över Dalarna.

Och som bild av Sverige?

I sin klassanalys missar han den rikedom som Dalarna fått. Ja, rent ut sagt de privilegier som de fria bönderna häruppe åtnjutit.

Med uppländskt torparblod i ådrorna vet jag vilket hat namnet "Kopparberg" rent instinktivt kan väcka, och med vilket förakt man kan se på självägande bönder. Att Dalarna är fullt av båda gör följaktligen att en del av det klasshatet spills över på själva landskapet.

Greider skriver att skogschefen Carl-Gustaf Sundberg i sin inifrån-skildring om tiden vid Stora Kopparbergs Bergslags AB hävdar att arbetarna i Dalarna minsann var mycket bråkigare än på andra ställen. Så sant. Blickar man österut eller norrut finns landskap och bruksorter med förtvivlat mycket sämre självförtroende än de dalska.

Hela boken slutar med ett par reflektioner Greider skrev den 11 september. Trots att världshändelserna kastar sig över honom vill han ha med vardagen i Dalarna på sin ledarsida. Han kan inte helt befria sig från motsättningen mellan centrum och periferi.

Men vid korvkiosken utanför min redaktion på Ingarvet diskuterar man i kön huruvida Queens i New York är ett socialt orättvist mål för en självmordsattack av Al Qaida, lika självklart som vore det Bojsenburg eller Elsborg det handlade om.

Dalarna är inte bara en förort till huvudstan utan till världens metropoler.

Själv har jag inget mot storstadskomplex.

Stockholm består av inflyttade landsortsbor som ofta utgör stans kraftcentrum. Stockholm är ett enda stort storstadskomplex. Ett försök att leva upp till stans förväntningar på sig själv.

Pendelrörelsen mellan stad och land stannar bara när tågen fryser sönder.

När de rullar måste vi se till att alla är ombord, inte bara de med medelklassbiljett.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons