Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skogskarl i helprofil

Annons

När Ulf Bergkvist, fjärde generationen bergkvistar i trävarubranschen, skriver självbiografi är det alltså automatiskt intressant av flera skäl. Läsaren förväntar sig inblickar i entreprenörskapet och att få lära känna Bergkvist på djupet. Den här bokens skvallervärde i Insjön torde vara oöverträffat.

Essensen finns redan i förordet, redan i utsikten från ett berg öster om sjön där han bor. Bergkvist håller berget för sin andliga återhämtningsplats och ser ut över skogen han brukar, sågverket som går, Dalälvens blå vatten och Åhls kyrka "där mina förfäder är begravda". Tradition och konservatism går hand i hand med entreprenörskap, nyfikenhet och expansionslusta.

Internationella ageranden är självklara. Skifte läggs till skifte och når om jag räknat rätt en sammanlagd areal om 11000 hektar. Samtidigt svider det när omarronderingen skiftar ut "de hjärtekära slagtallarna sydväst om Skogsvedens fäbodar".

Bergkvist lider av "rimklåda" men övertygar inte som poet, därtill är han för formbunden och osjälvständig. Det framgår att han läst Dan Andersson. Ändå är jag överraskad över hans formuleringsglädje och goda iakttagelseförmåga vad gäller detaljer - oundgängliga för vilken amatörförfattare som helst. Det finns många exempel:

Tekniken mamma Sally använde för att med baksidan av en kniv sprätta av det heta, bakelitknappslösa locket till den bredbottnade kaffepannan och fånga locket i luften morgonen innan han skulle ge sig på stockarna som slitit sig på Djursjön vårfloden 1969, kvistgruppen på det nötta hakskaftet vid kantbänken under sommarjobbet 1973, doften av kantareller, krutrök och död tjäder i pappa Ragnars Volvo Duett under utflykten i september 1963.

Det är bra skrivet.

Här finns ett branschspecifikt och misstänker jag snart delvis utdött språk med ord som slanflot, bomsäck, buntknut, stabbläggare, kantverk, huggränna, batch, lillhake, klava och bonitet.

Ibland sätter han citationstecken runt uppenbart dialektala ord som "tjäg", "kârug" och "siddu". Andra gånger sitter dialekten så djupt att Bergkvist skriver på mål utan att märka det.

Jag vet från mitt eget lag halvannan mil bort att när han skriver "det var ett dåligt tag" om en älgtjur med hornkrona, så kan det översättas med att förutsättningarna för en träff i vitala delar var svåra.

Det är uppenbart att han gärna läser jaktlitteratur och -journalistik, och imponerande att Bergkvist skriver mustigt och bättre än många jaktskribenter om sitt favoritämne. Han fångar fint det andlösa spänningsmomentet, adrenalinruset, men inslaget av troféuppvisande i den här boken kunde måhända tonats ned till förmån för andra aspekter på jakt.

Jag hade gärna läst mer om det kamratskap som jag inte har någon anledning att tro inte är avgörande för Ulf Bergkvists jagande. Särskilt uppskattar jag sådant som visar på vilket långt avstånd Bergkvist befinner sig från de överklassjakter där skyttarna aldrig håller i en kniv, inte har en aning om hur man tar ur eller hanterar en magskjuten älg.

Jag sympatiserar djupt med den jaktetik som Bergkvist ger prov på och har överseende med en del fräckisar i jaktskogen som han också bekänner. En mycket stor del av den här självbiografin handlar om jakt - ett självklart inslag i såväl nätverksbyggande för koncernens fromma som i familje- och friluftsliv.

Detta förhållande problematiserar Bergkvist aldrig, men hans mamma undslapp sig ofta att "tänk, karlar, dom får leka hela livet dom!". I förordet tackar han sin fru Ann-Kristin för att hon "tålmodigt väntat i välordnat hem med mat på spisen"!

Här och var finns dråpliga jakthistorier, som den om den japanske ambassadören som hade en halv fotoaffär med sig ut i älgjaktsskogen, men som knappt orkade fram till ett ståndskall. Och hur intresserad ambassadörens hustru var av älgtjurens ädlare delar.

Företagandet är alltid närvarande. Möjliga problem i framtiden med råvaruförsörjningen leder till sömnlösa nätter redan nu.

Jaktkamraterna blir gärna företagspartners. Modiga, på gränsen till äventyrliga, strukturaffärer beskrivs.

En jättehändelse i företagshistorien var förstås det med på näringslivsengelska "hostile takeover" som bergkvistarna genomförde 1986. När Axel Bergkvist Sågverks AB bildades 1926 hade borgensmännen, bland andra Åhlmans Olov Ohlsson och farfars far Anders Bergkvist intressen iInsjöns Sågverks AB, som sedermera drev husfabrik och såg.

Trots det delvisa samägandet ville Insjö-sågens majoritetsägare Per Erik Viklund inte höra talas om någon strukturaffär. Viklund sålde i stället bolaget till en tredje part, som i hemlighet styckade av och sålde sågen, vilken bergkvistarna omedelbart lade ned. Då var det glödheta känslor i socknen.

De som bodde i Tunsta höll på "såga", medan Holen och Nedre Heden höll på "bergkvistsåga". Författaren beskriver åkrarna mellan kontoren som "den demilitariserade zonen".

Ulf Bergkvist beskriver företagandet på ett sätt som visar hur bra en fri marknadsekonomi med djup lokal förankring fungerar i Siljansbygden.

När bergkvistarna kliver in på "såga" för att tillkännage stängningsbeslutet känner Bergkvist igen "skolkamrater, idrottskompisar, killar från jaktlaget och släktingar".

För att slippa betala 62 procent i skatt under den perverterade skattelagstiftningens år på 1980-talet tvingades bergkvistarna investorsleasa Konsumbutikers kylanläggningar över hela Mellansverige.

Absurt för den som alltid handlar på Mårtas.

Men för kapitalismen är det nog bra att kapitalisten känner alla han möter där på Mårtas och på sågen.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons