Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skivorna som gjorde 2005

Annons

UTLÄNDSKA
1. Nine Inch Nails

With Teeth

(universal)
Trent Reznor visade att han kan rocka rejält på With Teeth. En groovig, organisk och pulserande skiva med mer gemensamt med Monster Magnet än Marilyn Manson. Det var fem år sedan föregående skiva - en utgivningstakt som hållits genom hela karriären - och under den tiden har Reznor varit nere på botten och vänt. Erfarenheter som kommer väl till pass för ett blödande konstnärshjärta.

2. The Magic Numbers

Magic Numbers

(heavenly/emi)
Ett skäggigt lyckopiller som för tankarna till The Mamas and Papas och blomsterkransar i håret. Egentligen helt otidsenligt, men ändå helt rätt. Två syskonpar fulla av värme.

3. System of a Down

Mezmerize

(sony/bmg)

Urflippat, galet, aggressivt, skoj... System of a Down låter sig inte klassificeras. I år släppte de syskonplattorna Mezmerize och Hypnotize med ett halvårs mellanrum. Av dessa är gammal äldst och bandet brände uppenbarligen sitt bästa krut på Mezmerize.

4. Depeche Mode

Playing the Angel

(mute/emi)
Dave Gahan fick äntligen skriva låtar åt bandet och klarade det galant. Playing the Angel hör till bandets bättre och var delvis en återgång till soundet de hade på Violator. Framför allt är låtarna ovanligt vassa.

5. Antony and the Johnsons

I am a Bird Now

(rough trade/border)
Det går inte att komma runt Antony and the Johnsons 2005. I sanning en främmande fågel i musikvärlden. Den som en gång har hört hans röst glömmer den aldrig - androgyn, vibrerande och faktiskt rätt bisarr. Bland fansen finns Lou Reed, jag och många andra.

6. Nile

Annihilation of the Wicked

(relapse/border)
Egyptologin är mer nedtonad än tidigare och fokus är lagt på furiös dödsmetall. Och det är hur bra som helst. Inte ens de gamla gudarna Seth eller Anubis kan ha något att invända.

7. Queens of the Stoneage

Lullabies to Paralyze

(universal)
Grottigt, men ändå melodiöst. Att den bindgalne basisten Nick Olivieri slutade i bandet verkar inte ha inverkat menligt på kreativiteten.

8. Disiplin

Anti-Life

(moonfog/sound pollution)
Norsk black/trash metal som blåser bort allt vad symfoniska tendenser heter och återupprättar genren som den känslomässiga gyttjepöl som den ska vara.

9. Wolf Parade

Apologies to Queen Mary

(sub pop/border)
Kanadensare som hastigt bestämde sig för att bilda ett band och som lyckades mer än väl med detta. Popmusik med vassa hörn och som kränger lika mycket som en godsvagn.

10. M.I.A.

Arular

(xl/playground)
Hyperelektriskt och politiskt med influenser från alla möjliga håll - hiphop, bailefunk och jungle för att nämna några. Framför allt är det grymt svängigt och jag förbannar mig själv att jag missade Maya Arulpragasams konsert på Hultsfred.

SVENSKA
1. Johnossi

Johnossi

(rekord/border)
Släppt i januari, vilket är så länge sedan att det är lätt att glömma bort. Men duon Johnossi stod för en makalös debutplatta och årets bästa svenska. Nervig och brötig, med ekon av tidiga Sort Sol. Bara en sådan sak. Och glöm jämförelserna med The White Stripes - förutom sättningen så är olikheterna fler än likheterna.

2. Dozer

Through the Eyes of Heathens

(smallstone/border
Dozer har äntligen kapat förtöjningarna och seglat ut på världshaven. Allt de gjort innan känns som förövningar inför denna lysande platta. Dess groove, tyngd, dynamik och förkrossande bra låtar gör att Through the Eyes of Heathens borde finnas i alla hem. Borlänges bästa band är inte längre Mando Diao.

3. Mattias Alkberg BD

Jag ska bli en bättre vän

(westside/border)
En mindre desperat och arg platta än debuten Tunaskolan och kanske inte heller lika drabbande. Men Mattias Alkberg BD visade sig även behärska en mer färgglad palett och Jag ska bli en bättre vän blev sommarens platta.

4. Robyn

Robyn

(konichiwa/bonnier amigo)
Hur många gånger har vi inte hört Robyn säga "den här skivan är verkligen jag"? I och med årets självbetitlade skiva kändes det sant för första gången. Glassig soulpop ersattes med skruvade elektroniska poplåtar á la The Knife och Robyn sjöng äntligen avslappnat och fantastiskt. Låtar som Madonna skulle (eller i alla fall borde vilja) ge sin högra arm för.

5. Grand Magus

Wolf's Return

(rise above/sound pollution)
När plattan Wolf's Return kom så gav jag den en snål trea i betyg. Jag tar nu chansen att korrigera det misstaget. Likt en smygande, hårig best har den långsamt avancerat och öppnat upp sig. Sällan har ordet "mäktigt" varit mer passande för att beskriva musik. Grand Magus har förmågan att hålla igen och skynda långsamt. Låtarna, med öppningsspåret Kingslayer som kronjuvel, får nästan hypnotiska kvaliteter. Skenbart enkelt och under ytan genialt.

6. Hypocrisy

Virus

(nuclear blast/sound pollution)
Peter Tägtgren, Horgh och de andra i Hypocrisy visar åter hur man snickrar ihop en stadig konstruktion. Gjut grunden av mullrande trummor, smäll upp väggar av piskande dödsriff och inred med sylvass produktion och bygget står pall för det mesta.

7. Jenny Wilson

Love and Youth

(rabid records/border)
När Jenny Wilson gav sig ut på en solotripp från bandet First Floor Power och gjorde skivan Love and Youth så hittade hon en guldåder inom sig själv. Skivan gjordes som ett examensarbete (tack, svenska skolsystem) och är en djupdykning i ungdomens vedermödor. Originell pop, som biter sig fast.

8. Defleshed

Reclaim the Beat

(regain records)
Uppsalas finest gör det igen. Reclaim the Beat trasar sönder alla möjliga invändningar med sin thrashdöds och visar att ett vinnande koncept inte behöver ändras bara för saks skull. Om det inte är sönder, laga det inte.

9. Frida Hyvönen

Until Death Comes

(licking fingers/playground)
Med ett piano, en innerlig röst och texter som kretsar kring död, sex och samlevnad hamrade Frida Hyvönen från Robertsfors in sig i Musiksverige.

10. Kent

Du & jag döden

(emi)
Inte redo för elefantkyrkogården än på ett tag. Det är klassisk Kent och att bara kunna skriva så visar på egensinnet hos Jocke Berg & Co. Kanske inte omvälvande, men hur tråkigt det än kan låta så håller Du & jag döden en grymt hög...kvalitet.

Mer läsning

Annons