Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skir fantasirikedom i flinka kvinnohänder

Annons

Knyppelkuddar fyllda med mossa och enkla täljda knyppelpinnar blev verktygen för de uppfinningsrika kvinnorna.

Medan Vadstenaspetsarna arbetades fram efter uppstuckna mönster på randigt eller rutat tyg som gav mönsterstöd, så hittade allmogens kvinnor på andra knep.

I Hälsingland använde man till exempel näver som underlag på dynan, med regelbundet stuckna hål för att få spetsarna raka.

Utställningen "Folklig knyppling och Vadstenaspets" visas i ljusgården och i specialtillverkade skåp. Den är gjord i samarbete med Dalarnas Hemslöjdsförbund och av landets hemslöjdskonsulenter och är på vandring genom landet.

Den äldsta dalknypplingen kommer från Ore, en ort som haft nära kontakt med Hälsingland där det knypplats flitigt.

Rättviksspetsen är känd för sin skirhet och Gagnef och Mockfjärd etablerade sig som hattspetsarnas dalacentrum, berättar Kerstin Ankert på Dalarnas museum.

Möjligheten att sälja spetsar gav kvinnorna behövlig inkomst i form av klingande mynt.

Under det sena 1800-talet organiserades spetshandeln och spetsar såldes av kringvandrande västgötaknallar och så kallade spetsgångare.

På utställningen kan man beundra både sprödaste Vadstenaspets, som Klosterliljan, Delsbospetsar med rött inslag och exempel på hur olika dalknypplingen kunde te sig. De folkliga spetsarna är ibland grova, med mönster som liknar 1500-talets. Det folkliga sättet att skapa mönster på fri hand har också sin speciella charm.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons