Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skilda världar Nobelpristagaren och folkhjälten - två vänner som blev ovänner

Annons

Ytterligare några decennier senare räknades de båda till Sveriges absolut främsta diktare och romanförfattare. Ivar slutade som något av en folkhjälte. Det gjorde däremot inte Eyvind. Han blev aldrig folkets man men i stället kulturelitens favorit, bland annat akademiledamot och nobelpristagare.

Ivar och Eyvind lärde känna varandra redan på 1920-talet i Frankrike där den senare då var bosatt. Varm vänskap uppstod men den varade inte mer än något decennium. Vännerna blev efter hand ovänner och under 1960-talet utbröt mellan dem båda mer eller mindre öppen fiendskap. Orsakerna till denna utveckling av förhållandet mellan de två författarna är många och invecklade. De är av både personlig, ideologisk och konstnärlig art. Ivar och Eyvind var också i grund och botten mycket väsensskilda personligheter. Lo-Johansson förblev under hela sitt liv den socialt engagerade litteräre realisten med socialistiska sympatier och en övervägande kollektivistisk samhällssyn. Johnson däremot övergav efter hand sin ungdoms socialistiska synsätt till förmån för en utpräglat liberal politisk åskådning. Han satte ständigt den individuella friheten främst. Johnson är, mer än något annat, frihetslidelsens diktare. I litterärt och konstnärligt hänseende var han heller inte social realist utan i stället experimenterande modernist och radikal formförnyare.

Dessa förhållanden, samt övriga orsaker till den med tiden allt starkare ovänskapen mellan Lo-Johansson och Johnson, redovisas och diskuteras i Hans Lagerbergs nya bok Ivar och Eyvind. En bok om relationen mellan Sveriges två största arbetarförfattare.

Lagerberg är själv författare, bland annat romanförfattare. Han skriver sin bok utifrån denna förutsättning och han gör det mycket bra. Lagerberg förhåller sig till Ivar och Eyvind som eleven till läromästarna. Han drar också in sig själv i sin framställning. Han hoppas, säger han, genom sin undersökning av motsättningarna mellan Lo-Johansson och Johnson, kunna se kontraster inom sig själv. Lagerbergs bok handlar på detta sätt inte bara om Ivar och Eyvind men också om Hans.

Genom denna självbespegling knyter Lagerberg an till ett synsätt som omfattades av Johnson. Centralt i dennes författarskap är den tanken att allt berättande alltid är mer eller mindre självbiografiskt. Berättelser beskriver, enligt Johnsons uppfattning, aldrig alldeles objektivt den historiska verkligheten men i stället främst författarsubjektet.

Helt annorlunda var Lo-Johanssons syn på berättandet. Hos denne fanns förvissningen om att litteraturen verkligen äger förmågan att fullständigt realistiskt och sanningsenligt fånga och gripa den sociala och historiska verkligheten. Lo-Johansson kunde därför också i sina böcker, övertygad om sanningshalten i sina ord, tvärsäkert döma andra människor, till exempel uttala sig nedsättande om diktarkolleger. En av dem som drabbades av detta var Rudolf Värnlund, författare och god vän till Eyvind Johnson. En annan som offentligt angreps av Lo-Johansson var Johnson. Här ett uppenbart skäl till den sistnämndes efter hand allt tydligare avståndstagande från den tidigare vännen Ivar.

Ovan nämnda förhållanden belyses och diskuteras hos Hans Lagerberg ingående. De porträtt av Ivar och Eyvind som Lagerberg tecknar är inträngande gjorda och genomgående övertygande. Lagerbergs bok är dessutom mycket informativ. Här redovisas och kommenteras hela den vetenskapliga forskning kring Lo-Johansson och Johnson som hittills föreligger.

Vidare är Lagerbergs bok avfattad på ett ledigt och klart språk. Den är dessutom mycket trevligt utformad därigenom att den är rikt illustrerad med många fotografier. Den överglänser i detta läsvänliga hänseende ett flertal av de litteraturvetenskapliga avhandlingar som skrivits om Lo-Johanssons och Johnsons författarskap.

Ett saknas dock hos Lagerberg, nämligen ett personregister. Ett sådant hade faktiskt varit önskvärt, läsaren till hjälp.

Också i ett annat hänseende skiljer sig Lagerbergs bok från den litteraturvetenskapliga avhandlingen. Detta slags skrift är vanligtvis starkt textinriktad med ofta inträngande analyser av själva de litterära texterna. Sådant förekommer emellertid sparsamt hos Lagerberg. Här är det i stället författarpersonligheterna Ivar och Eyvind som står i centrum samt de större historiska och sociala omständigheter i vilka de levde.

Ett sympatiskt drag hos Lagerberg är att han inte försöker ställa den ene av de två avhandlade författarna framför den andre. Han strävar i stället efter att förstå dem båda, värdera dem likvärdigt.

Det är en fin bok Hans Lagerberg skrivit. Den är ett utmärkt komplement till tidigare forskning kring Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson.

BO G JANSSON

Mer läsning

Annons