Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skifs bäst på nostalgi

Annons

Ett stort antal förväntansfulla konsertbesökare bänkade sig i går kväll i idrottshallen på Lugnet för att få se och höra hela Sveriges favoritmas öppna turnén 4 decennier med Björn Skifs. Förutom de knappa 2000 biljetter som ursprungligen fanns ute för försäljning släpptes ytterligare 160 bonusbiljetter bara dagar innan premiären och de gick åt snabbare än arrangörerna hann blinka.

Konsertens första avdelning består av smakprov från Björn Skifs album Decennier och Andra decennier. Det handlar förstås om nostalgi i sin mer underhållande form där gamla 30-, 40- och 50-talsschlagers utgör repertoaren.

En ensam fiol får smeka i gång föreställningens första låt Säg det i toner. Själv är Björn Skifs klädd i trenchcoat och hatt som matchar scenens nattliga gatumiljö.

Skifs tar oss med tillbaka i minnenas värld, bland annat med gamla bitarna Södermalm, Alla säger att jag ser så ledsen ut och Alla har vi varit små. Med på scenen finns väl tilltagna Hans Gardemars orkester med blås, stråkar och allt som hör ett storband till.

Första delen är showigt spexig och oantastlig ur musikalisk synvinkel. En liten smula kärlek sväller ut i ett storbandsjazzigt svängande nummer i sann Frank Sinatrastil och Skifs bjuder med sin lugna, trygga röst på en föreställning som känns tillbakalutat världsvan. Detta dock på bekostnad av det klösigt Skifsiga vi är vana att höra från hans långa karriär som rockartist.

Det är först under konsertens andra del som den riktiga feststämningen infinner sig. Då har jazzorkestern bytts ut mot en modernare sättning och Skifs har kastat av sig gubbkläderna. Tyvärr kan jag inte stanna hela konserten på grund av tidningens pressläggningstid men hinner ändå vara med när han släpper loss katten i ett skönt rockpotpurri från den tidigare karriären.

Publiken sjunger med och kan knappt sitta still på de röda plaststolarna när Skifs bränner av låtar som Blueberry hill, Keep on running, Only sixteen och Some kind of wonderful.

Även om Björn Skifs behärskar det storbandsjazziga anslaget till fullo så är det tydligt vad han helst ska ägna sig åt, låtar som större delen av publiken känner igen för att den var med när de började spelas i radiokanalerna på 60- och 70-talet, inte låtar man minns för ens mamma gnolade dem hemma i köket vid diskbänken.

FREDRIKA HILLERVIK

Mer läsning

Annons