Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska du bara köpa en bok i år - köp den här

Annons

Jag tänkte berätta om en riktigt ofin bok. Det är nämligen en bok som handlar om det vi brukar kalla "beläsenhet" men i grund och botten försöker undvika den så långt det går.

Det finns nämligen en skala av "närhet" som gäller all konst. Särskilt litteratur. På ena sidan av skalan finns litteraturvetarna. Litteraturvetarna "närläser" sina böcker. Ett begrepp som fortfarande inte riktigt fått någon bra förklaring men som avslöjar en syn på läsning som ett nästan kroppsligt umgänge med texten.

På andra sidan har vi Mussolini. Det sägs att han var en hejare på att läsa böcker. Han läste tre sidor i början, tre i mitten och de tre sista. Det dagliga litteraturintaget var raskt avklarat och han hade gott om tid att förtrycka sina landsmän resten av dagen.

Inget sätt att läsa är väl mer fel än något annat. Och säkerligen gav diktatorns högeffektiva studieteknik honom precis den mentala näring som behövdes för att odla fram de det diktatoriska intellektets läsefrukter som hela Europa och delar av Afrika fick vara med om att skörda.

Men visst finns det ett värde i att läsa hela böcker.

Att läsa en roman i utgåvan "Berömda Böcker" är dock det ultimata sättet att undvika det utan att använda Mussolinimetoden. Där är nämligen romanerna kortade till ett referat på cirka en halv sida. Nyligen gav Bokförlaget DN ut en reviderad upplaga med kanske hundratalet nya referat, skrivna under överinseende av redaktör Britt Dahlström.

Det är naturligtvis böcker från det senare 1900-talet som fyllts på, men i den statistik som redovisas kan man se att lejonparten av den litterära kanon som gäller i dag fortfarande producerades under 1930-talet. Modernismen biter sig kvar helt enkelt. Eller så har den kanske nyss kommit i kapp.

Boken har sina släktingar bland "The fakers guide to..."-böckerna. Och så länge det smusslas med den i studentbiblioteket när sidantalet till 1800-talstentan överstiger 6000 så kommer den att vara en liten fuskbok.

Numera en något digrare och klumpigare fuskbok. Originalet var litet och nätt i formatet. Perfekt att smyga ner i innerfickan när toppen började svaja på den högen Balzacromaner som staplats på skrivbordet.

Vad är då en berömd bok?

Svaret på den frågan kommer varje redaktör alltid att få äta upp. Det går helt enkelt inte att ha ryggen fri.

Varför väljer man "Klätterbaronen" av Italo Calvino och inte den banbrytande "Om en vinternatt en resande"? Varför är inte Primo Levis vittnesbörd från nazismens arbetsläger med? En bok som i sig formulerar många obesvarade frågor om 1900-talets litteratur.

Ibn Al-Arabi finns inte omnämnd i det tunna, tunna kapitlet om arabisk litteratur. Och inte heller Paul Celan i det tyska. Däremot Eduard Mörikes "Mozart auf der reise nach Prag". En helt klart råberömd bok. Så där kan man hålla på. Men jag ger mig.

Poesin har mer eller mindre valts bort, här är det romaner, men mest av allt "böcker" som står i fokus, inte författarskap eller genrer. Men var är då ryktbara böcker av Spinoza, Darwin, Kierkegaard, Nietzsche och Wittgenstein? Eller Lubbe Nordström och familjen Myrdal?

Ok, ok, jag ger mig.

Nöjesläsningen består av att bläddra fram och tillbaka för att hitta lakonismer av typen: "Besatt man med träben jagar vit val. Alla utom en dör." Men de flesta texter är ganska oinspirerade.

Berömda böcker är en bra minneskalender, helt i klass med "När Var Hur"-serien. Som en bok om litteraturhistorien är den inget vidare. Ett chansartat urval utan tydliga värderingar.

Men som fuskbok inför tentan... Oss emellan... som sådan är den ovärdelig.
MARTIN AAGARD

Mer läsning

Annons