Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjölin är en rolig fan

Annons

Litteratur | Roman

Personliga

pronomen

Daniel Sjölin

Norstedts

Erkännes. Inledningsvis är jag misstänksam, begriper omedelbart att jag är utsatt för språkliga experiment (antagligen betydligt mer roande för författaren än för läsaren). Första meningen lyder: "På måndag blir det toalettskål, taggbuskar, roundkicks på pannbenet, slicka bromsspår och visa könlösheten i matsalen, visa pojkfittan!" Oj! Läser andra meningen. Inte märkvärdig alls, kort, sju vanliga ord som liksom bara försvinner. Läser mening tre: "Då har den styve Sunesohn kanske redan slängt era fäder till tiggarhänderna i träcket, då kan inget mer hända era familjer om ni slänger hans sura styvson med tänderna mot räcket."

Irriterad, nästan arg. Orkar inte läsa fler självupptagna, experimentella, unga debutanter som inget har att berätta. Fast Daniel Sjölin är ingen debutant. Det klarade han av i förfjol med romanen Oron bror - uppmärksammad, prisbelönad. Men ung är han. Och något att berätta har han. Faktiskt. På sitt eget skruvade sätt. Det dröjer några sidor, sedan kapitulerar jag - inte av utmattning utan i ett skrattanfall.

Ty Daniel Sjölin är en rolig fan. Inte på något uppenbart eller lättillgängligt sätt. Det gäller att läsa långsamt och uppmärksamt, i första hand följsamt, att luta sig åt rätt håll när berättarperspektiven kommer på glid - vem är jag, vem är du, vem är hon, vem är vi... Och kanske framför allt vem är ni? Blattegänget på torget? Ni som egentligen inte finns med i vår uppsättning av personliga pronomen.

Klasskillnader. Motsättningar mellan svennar och blattar, mellan fattiga och rika. Ja. Det handlar det om. Framför allt om nyrika jävlar som Sunesohns - hur de tänker och hur de beter sig.

Som sagt: Jag kapitulerar. Stavar mig i sakta mak (det går inte att ha bråttom) genom Daniel Sjölins kvicka, snabbt associerande roman som på något märkligt sätt lyckas fånga en otydlig samtid i flykten. Det är trögläst och svårt. Och oerhört roligt. I alla fall ibland. Åtminstone om man har en tendens att skratta på helt fel ställen.

JOHAN WERKMÄSTER

Mer läsning

Annons