Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Självrefererande deckare

Annons

Under det postmodernistiska 1980-talet blev intertextualitet ett hajpat begrepp för texter som refererar till andra texter. Ju mer fördold intertextualitet, desto högre stilpoäng för den litteraturvetare som upptäckte sambanden.

Så söktes intertexterna med fördel i författarskap av det mer svårtillgängliga slaget, som poeten Paul Celan. Likväl är det i motsatt ända av den litterära världen som intertextualitet används flitigast.

böcker

Fallen ängel

Michael Connelly

övers. Eva Larsson

Norstedts

Få av dagens deckareförfattare tycks i längden kunna motstå den intertextuella frestelsen, låt vara att intertexten oftare är en tydlig, ironisk blinkning än utslag för en subtil litterär strategi.

Amerikanen Michael Connelly faller för frestelsen på sidan 84 i den på svenska nyutkomna "Fallen ängel".

I denna den sjätte boken i sviten om Los Angeles-snuten Harry Bosch får hjälten syn på en reklamaffisch för en "Clint Eastwood-film som hette 'Blodspår' och var baserad på en verklig historia om en tidigare FBI-agent som Bosch var bekant med".

Denna "verkliga" historia är i själva verket hopdiktad av Connelly själv, och återfinns i den suveräna deckaren "Blodspår" (finns i pocket på svenska).

Sant är dock att Clint Eastwood filmatiserat boken om den ärrade FBI-pensionären Terry McCaleb (som spelas av Eastwood). Filmen har premiär i höst.

Connelly driver dessutom intertexten vidare i följande Harry Bosch-deckare, "A Darkness More Than Night" (ej på svenska), där Bosch arbetar tillsammans med, just det, Terry McCaleb.

Michael Connelly lär numera vara lite trött på sin enormt framgångrike Harry Bosch och har under de senaste åren publicerat ett par andra thrillers.

Men Bosch säljer.

Populariteten i USA påminner om Henning Mankells framgångar i Europa med den försupne Kurt Wallander. Skillnaden är att varje Bosch-deckare trycks i miljonupplagor i USA, lägg därtill resten av världen.

Den åttonde, eventuellt sista Harry Bosch-deckaren "City of Bones" har under våren legat högt upp på amerikanska bästsäljarlistor.

Men det märks att Connelly så smått tröttnat på Bosch. Efter att den kärve snuten löste sin livsgåta, om än inte sitt psykologiska trauma, i svitens kanske bästa del, "Den sista prärievargen", har Connelly inte förmått förnya och utveckla karaktären.

Böckerna har därmed alltmer gått på autopilot, låt vara att Connelly alltid konstruerar eleganta intriger.

I "Fallen ängel" mördas en svart medborgarättsadvokat. Rädslan är stor att kravallerna i början av 90-talet åter ska härja Los Angeles, i synnerhet som en polis tycks vara mördare.

Bosch tilldelas fallet, alla försöker som vanligt lura och utnyttja honom, inte minst hans korrupta överordnade. Och Bosch har naturligtvis forfarande svårt med kvinnorna. Hans nyblivna fru lämnar honom.

Det mest överraskande med "Fallen ängel" att seriemördare-konceptet lämnats därhän. Istället får man en hyfsat underhållande, lagom hårdkokt deckare med smart intrig som effektivt driver läsaren mot upplösningen.

Men den som vill förstå varför Michael Connelly tillhör världens mest lästa författare idag, rekommenderas istället "Blodspår" eller den snarlika, lika lysande och överraskande "Poeten".

Båda utan Harry Bosch.

Och utan intertexter.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons