Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Självklar vinnare bland VM-böckerna

Annons

LitteraturStatistik (som Gunnar Persson, tidigare redaktör för Årets fotboll, lättöverskådligt sammanställt) blandad med iakttagelser, nutidshistoria och fotbollsporr som inte ens jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström skulle kunna reagera på, gör VM-feber till sanslöst härlig läsning för den fotbolls- och historieintresserade.

Se här: "Inom fotboll liksom inom andra områden ansågs Brasilien som Sydamerikas sleeping giant, en potentiell jätte som organisatoriskt och ekonomiskt låg långt efter framåtsträvande (...)."

Med några enkla penseldrag (om den första VM-turneringen, den i Paraguay 1930) ritar Jesper Högström fotbollsmässiga förutsättningar och samhällslimat.

Högström tar oss med bakom ridåerna, bortom Pelés uppvisning i VM 1958, Maradonas gudomliga hand och nervkittlaren Sverige-Rumänien bronsåret 1994; det han berättar om lika initierat som han beskriver Bayern München-spelarnas elegans i VM på hemmaplan 1974 är politik och pengar: hur militärjuntans Argentina såg ut 1978, hur big money korrumperar arrangörsländer och att fotboll är makt, vartän du kommer, var än du står.

VM-feber är, trots en del irriterande missar i korrekturet (stavfel och upprepningar), verkligen allt om alla tiders VM.

Vissa avhandlade turneringar är mer intressanta än andra. Beskrivningen av USA-VM, med den inledande meningen: "Det var en mardröm för ÕEl DiabloÕ" (Bolivias Marco Etcheverry), är lysande, tack vare sin nerv och detaljrikedom. Jesper Högströms bok läser man inte främst för att få de exakta skeendena, utan dofterna, känslorna.

Han skriver om VM 1994: "... invigningsmatchen spelades på Soldier Field i Chicago, en arena som mest var känd för den amerikanska varianten av fotboll och för rockkonserter, samt för att Gene Tunney en gång tagit en lång räkning här i en match om tungviktstiteln i boxning, bara för att komma på benen igen och slå ut Jack Dempsey. Det kändes också konstigt att Pelé var portförbjuden under invigningsceremonin (han hade bråkat med Havelanges svärson, brasilianska fotbollförbundets ordförande Teixeira) och att straffen som invigde turneringen slogs av sångerskan Diana Ross (hon lyckades missa mål från fem meters håll".

Jag minns, du minns.

Oemotståndligt.

VM har, som sagt, fått sin vinnare.

Det är inte Ronaldinho.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons