Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Själlösa ABBA-covers i bisarr blandning

Annons

Sångerskorna Katja Nord och Camilla Hedrén växte aldrig ifrån härmandet med hopprepsmikrofonen, utan drog i stället konceptet så långt som det bara gick: att som vuxna förvandlas till sina idoler Anni-Frid och Agneta och sedan turnera världen runt med sin ABBA-show. I lördags intog de Dalhallas scen. Resultatet: ett två timmar långt Sikta mot stjärnorna.

När föreställningen börjar tas vi tillbaka till 1969. Dirigenten Matthew Freeman guidar oss genom ABBA:s bildande och snabba succé, medan hans National symphony orchestra of London spelar i bakgrunden. Det är som dokumentärfilm från Discovery, men live. Sedan drar showen i gång på riktigt och Katja och Camilla sjunger Ring, ring på svenska innan de ger sig i ett medley där ABBA:s första engelska låtar rinner iväg så snabbt att de knappt märks.

De får sällskap på scenen av den gamla ABBA-reliken Ulf Andersson, som lägger saxofonsolo till saxofonsolo. Pojkarna Björn och Benny (spelade av Johan Löfgren och Martin Håkansson) får vackert finna sig i att vara i bakgrunden, vilket är bra med tanke på hur mesiga deras få inhopp är.

Gamle ABBA-gitarristen Lasse Wellander kommer också han ut på scenen och medan flickorna springer iväg för att byta om gitarrunkas det för fullt, medan orkestern i bakgrunden svävar ut i en orgie av stråkar och slisk. Det känns lagom intressant.

Föreställningen innan paus är något stapplande och det tänder aldrig riktigt till. Ljudet är sådär och Camilla och Katjas röster försvinner ibland bort i symfonimassorna. Det känns stundtals långt mellan scenen och publiken, även om det ser rejält festligt ut när ett fullsatt Dalhalla gör fingerdansen under Mama Mia och Dancing Queen orsakar en smärre lavin av applåder.

Efter paus är det dags för ABBA: s storhetstid. Det finns så många hits att plocka av att varje nummer förvandlas till allsång och dundrande handklapp.

Föreställningen är en bisarr blandning av musik, musikal och tyst teater. Koreografin påminner mest om ett aerobicspass och orkestern tillbringar större delen av kvällen med att göra fåniga rörelser.

Under I have a dream kommer den vitklädda, skolavslutningsvackra Orsa ungdomskör in på scenen för ett kort inhopp. Det låter ljuvt, naivt och fint. Bäst fungerar dock de lite rökigare och dovare numren, där Katja får spela ut rejält. Kvällen avslutas med Waterloo och, såklart, Thank you for the music. Äntligen tänds bergväggen upp och vi får gnistrande hårdrockseldar och röster som går upp i falsett.

Mitt problem är dock det där med nostalgin och själlösa coverkoncept. Mannen jag pratade med i pausen satte fingret på spiken när han sade att jag nog var för ung för ABBA. Jag har inga egna minnen av ABBA och därför har jag svårt att förstå tjusningen med denna show som känns lika hemmasnickrad och fejkad som Bennys vita flygel. Men alla andra såg ut att trivas.

JESSICA DALMAN

Mer läsning

Annons