Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sista Star Wars ett bländande äventyr

Annons

När George Lucas ska avsluta sin filmserie så spänner han musklerna rejält. Spektakulära specialeffekter duggar tätt och han har inte sparat på krutet i actionscenerna.

Redan i filmens första scener kastas man in i en våldsam rymdstrid och stora stridsscener återkommer med jämna mellanrum.

Och om ljussabelduellerna i de gamla filmerna i backspegeln känns lite taffliga, så bjuder Episod III på flera makalösa närkamper mellan onda och goda svärdbärare.

Men den viktigaste frågan inför filmen har naturligtvis varit: Lyckas han knyta ihop säcken när det gäller den unge Jediriddaren Anakins (Christensen) hopp över till den mörka sidan? Hur den skönlockige ynglingen slutligen ska bli den reslige Darth Vader är filmens kärna.

Men vägen dit är inte rak. Innan vägs ände har unge Anakin lidit alla helvets kval och vacklat än hit, än dit i sina lojaliteter. Den onde kansler Palpatine (Mc Diarmid) utnyttjar effektivt Anakins alla svagheter och vet exakt vilka knappar han ska trycka på: Fåfänga, maktlystnad, själviskhet - och inte minst kärleken till senatorn Padmé (Portman), som bär Anakins barn (tvillingar såklart).

Att det är en "mörkare film än de tidigare" har sagts om alla de nya delarna. Så också om Episod III. Skillnaden är att det stämmer i det här fallet. Och konstigt vore det väl annars när Darth Vader är huvudfiguren.

Andra ingredienser är svek, förräderi och allsköns illdåd som snart sveper över Republiken som en löpeld och raserar demokratin inifrån. Att Palpatines titel är kansler och blir enväldig genom en omröstning i senaten ekar naturligtvis tydligt av historien. Frågeställningar om krigets effekter på det demokratiska samhället lämnar fältet öppet även för mer samtida tolkningar, särskilt som Lucas deklarerat att han knappast är någon vän av Bush.

Det är kanske inte frågan om något finlir, men är man ute efter det så ska man nog välja en helt annan filmsvit. Anspråken är episka och gesterna därefter. Att dialogen är styltig kan man leva med.

Det finns scener som kommer att ge Star Wars-fansen frossbrytningar. När Darth Vader får på sig masken och börjar prata som James Earl Jones är ett filmögonblick att minnas. Och gåtan varifrån kejsarens alla rynkor kommer får äntligen sitt svar.

Lite har Lucas gått tillbaka till sina rötter. Det mesta är naturligtvis digitalt, men av de störande barnsjukdomarna som kunnat märkas i tidigare Star Wars-digitaliseringar märks inget. Känslan i Episod III ligger närmare de gamla filmerna än de två första. Rymdskeppen är inga blänkande kromskapelser, utan ger ett ruffigt och använt intryck.

Bildövergångarna är skönt old school, en tydlig fingervisning om Lucas kärlek till gamla matiné-äventyr. Humorn är den här gången oftast reserverad robotarna C-3PO och R2-D2 och irriterande karaktärer som Jar-Jar Binks lyser med sin frånvaro.

Däremot är Yoda, som ännu inte utvecklat eremitlivets sociala brister, återigen en klippa. Dessutom är han otroligt gullig när han får av sig kåpan och visar sin lilla overall.

Man vet hur allt slutar, men spänningen går ändå inte förlorad. Den sista pusselbiten i Star Wars-sagan är ett bländande actionäventyr med episka kvaliteter och Lucas har lyckats skapa laddning i en i grunden väldigt förutsägbar film.

Den mest påtagliga känslan som infinner sig efter att ha sett Episod III är att man genast vill se om den allra första filmen. Del fyra alltså.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons