Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sinfoniettan: mycket för många

Annons

I en insändare införd efter Barbara Hendricks underbara sångkonst i Dalhalla för fem år sedan var en man upprörd för att hon "väl kunde valt några trevliga och välkända låtar".

Hendricks hade sjungit arior ur Mozarts Figaros bröllop och fyra lieder av Richard Strauss. Andra i publiken önskade sig säkert något mindre ofta framfört än dessa nästan utslitna arior - som utgör något av det första den som närmar sig klassisk musik hör. (Helsingborgs symfoniorkesters val av ouvertyr (Figaros bröllop) var väl inte heller direkt sexigt.)

Så stor är i Dalarna den publikmässiga schizofreni av preferenser och förväntningar som vår egen orkester, Dalasinfoniettan, möter vid 60 konserter per år i länet. Orkestern ska vara så mycket för så många och det är från olika syner på tulipanarosen som den friska debatten började föras förra veckan.

Christer Paulsson, en varm förespråkare för spetskvalitet i Dalasinfoniettans verksamhet, formulerade sig mycket medvetet... ja, rubrikvänligt, i den debattartikel som följdes upp av samtliga länsmediers redaktioner. Och genom att vara drastisk tvingade han fram väl uttryckt moteld från dem som utifrån givna förutsättningar anser att sinfoniettan istället lyckas i sitt breda publika uppdrag.

För det finns en tydlig skiljelinje i synsätten, även om alla skyndar sig att framstå som rörande överens om att allt bara handlar om den stora pengapåse som Dalasinfoniettan borde få av ett alltid njuggt inställt hemmalän. Det handlar om bredd eller spets.

Paulsson som framhåller Svenska Kammarorkestern i Örebro län, vet säkert att det förts en frän debatt där om att den inte klarar sitt breda uppdrag, utan utgör en gökunge som bara spelar för de redan frälsta. Samtidigt som orkestern får beröm för fantastiska Beethoven-inspelningar, ges nästan inga skolkonserter. Vad ska en länsorkester syssla med?

Det är svårt att inte hålla med Paulsson i det tuffa omdömet att sinfoniettan har "en dryg handfull stråkar av mera ojämn glans" samtidigt som oboeisten Pär Sjöberg, klarinettisten Tomas Agnas och flöjtisten Tomas Hellström är intressanta konstnärer.

Men jag tvivlar starkt på att bristen på glans och omfång i stråksektionen är publikens bestående intryck när den går hem från konserterna.

Det grämer sig möjligen dem över som likt Paulsson och jag umgås dagligen med klassisk musik och reser kors och tvärs, också över landsgränser, i jakt på vad som för oss är stora musikupplevelser. Nästan alla de 41400 personer som hörde Dalasinfoniettan förra året älskar sin orkester.

Det är varken realistiskt eller fruktbart för Dalasinfoniettan att ställa om ambitionerna till att omfatta en nationell eller internationell status. Förvånansvärt ofta glimrar faktiskt Dalasinfoniettan till. I vår till exempel i Atterbergs åttonde symfoni i Borlänge den 9 mars och i Haydns 103:e symfoni i St Skedvi den 20 april.

Orkestern är idag inte en halvmesyr som förtjänar nedläggning - om nu Paulsson inte bara använde det påståendet som ett retoriskt grepp.

Samtidigt tvivlar jag på uppgifterna från sinfoniettan att den nuvarande ordningen med inhyrda frilansstråkar är dyrare för skattebetalarna; för ett förslag med en ovedersäglig kalkyl på politikernas sammanträdesbord, där de erbjuds besparingar med fler fast anställda, skulle naturligtvis omedelbart beviljas.

Själv slår jag mig ned i Hyttan i Avesta i morgon och lyssnar med kritiska öron till den goda orkester som Dalarna har, tillsammans med särskilt inbjudna äldre lyssnare. För en del av det som gör Dalasinfoniettan till mina hjältar är saker som att de under en vecka ger serien "i-det-gröna-konserter" på sex vackra platser och den skol- och familjekonsert som gavs i nio kommuner i februari.

Vägen in i kultur handlar alltid om tillgänglighet.

Och där har sinfoniettan ett viktigt och fint uppdrag.

Mer läsning

Annons