Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sigvardsson utan inlevelse och gnista

Annons

Hon är ingen mellansnackets drottning, Elin Sigvardsson. Hon tackar artigt efter varje sång, säger att det är bra att det inte regnar, så tackar hon publiken lite till. Nästan som att hon ber om ursäkt över att hon råkade komma strax efter regnet.

Hedemorapubliken känns inte helt passionerad. Snarare som att de är där för att de måste på något sätt. Det är ju ändå gratis, lite så.

- Jag kanske känner igen någon låt, säger en kvinna i 40-årsåldern med paraply i handen.

Elin Sigvardsson börjar lite lamt. Musikaliskt är hon inget att klaga på. Det låter bra. I bland riktigt bra.

Men framför scen är det helt tomt. Elin känns långt borta där hon står svartklädd med munspel och gitarr. Det är ganska lamt. Kanske beror det på Elin. Kanske på publiken. Kanske på scenen.

Framträdandet i Sveaparken i Hedemora är som vädret denna Daldansens sista kväll. Mulet, ljummet och det händer inte så mycket. Varken regn eller sol. Elin och bandet levererar det de ska, men utan större inlevelse eller gnista. Det blir aldrig magiskt.

Hon fyrar av några hits från gamla och nya skivan. Papercup words är så vacker att armarna knottrar. Här når hon ut till Hedemorapubliken.

I Stupid sunday song rockar hon loss och ruskar på de blonda lockarna.

Men det känns fel att ha henne där och så där.

Byt ut den stora scenen mot en liten. Byt ut Sveaparken mot en rökig källare och sätt för guds skull Elin Sigvardsson på en stol.

Hetast blir det i Song for Anna när publiken tinar upp lite. Det smårycker i benen. Några passar till och med på att mima med där de gungar lite stillsamt i de blinkande lamporna från karusellerna, denna Daldansens sista kväll.

Sista numret, efter en tyst pliktskyldig applåd från dem som inte gick innan, blir When it comes to you.

Vackert. Sedan tackar Elin för sig och tackar publiken. En gång till för att alla ville komma.

JOHANNA LUNDIN

Mer läsning

Annons