Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sensationslystet från "ondskans axelmakter"

/

Annons

Vart och ett av de sex länderna har i den nya boken fått ett eget avsnitt, som i sin tur är indelat i olika reportage.

Ganska snart står det klart att Salzinger inriktat sig ganska snävt på säljande scoopjournalistik, reportage som måste ha fått det att vattnas i munnen på redaktörerna på hemmafronten.

Det är det udda, avvikande och rentav bisarra som lyfts fram. Mycket riktigt är det också Nordkorea som skildras inledningsvis, ett land som Salzinger kallar för "Absurdistan".

I fallet Nordkorea kan man anföra till hennes försvar att landet verkligen är mycket märkligt: personkulten, den totala slutenheten och den kulissvärld man visar upp för valda delar av omvärlden. Slutenheten gör naturligtvis även att det blir svårt att tränga bakom kulisserna.

Men även i skildringarna av de andra länderna lyfts det spektakulära fram tämligen tydligt, även om läsaren upplyses redan av baksidestexten att det minsann sjungs vaggvisor i Damaskus och att det går att gå på spritfest i Libyen.

Dessutom saknas nästan all form av fördjupande politisk analys - tempot är mycket högt uppskruvat och eftertanken drunknar i sensationslystnad - som man faktiskt hade kunnat förvänta sig av reportage bearbetade för en bok.

Det känns rentav som om Salzinger slarvat bort en möjlighet att skriva en tämligen unik bok. Hennes material är exklusivt, men hon gör inga häpnadsväckande saker med det.

En rad fina, litterärt bearbetade och djuplodande reportageböcker har givits ut den senaste tiden av unga frilansjournalister, Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende (Atlas, 2006) och Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh (Ordfront, 2006) bara för att nämna ett par exempel.

Med Fröberg Idling och Huor har Salzinger det gemensamt att de är födda på 70-talet. Hennes stil är i motsats till deras lite flåshurtig, som om hon vände sig till äventyrare snarare än till läsare som vill lära sig om och förstå det som på ytan kan te sig obegripligt och absurt.

Salzingers bok saknar även, i motsats till sina kollegers böcker, en litteraturlista. Man trodde att Sveriges Radios journalister var mycket, mycket väl insatta i de områden de var satta att bevaka.

Ett av de intressantaste inslagen i hennes bok är skildringen av hur arbetsvillkoren sätter utrikesreporterns moral prov. I en episod skildrar Salzinger hur en amerikansk journalist tjatar på en iransk flicka tills hon säger att hon hatar sin slöja, trots att hon tidigare upprepat att det finns rader av andra problem som hon tycker är viktigare.

När Salzinger, nämnde amerikanska journalist och ett mindre följe får den unika chansen att besöka ett iranskt kärnkraftverk upptäcker Salzinger att vare sig hon eller någon annan reporter kan någonting om kärnkraft.

Det allra minst intressanta inslagen i boken handlar om vilka män Salzinger tycker är snygga och vilka som får det att pirra lite skönt i magen. Av någon anledning verkar kvinnliga journalister - håll i hatten nu! - ha ett särskilt behov att berätta sådant.

Fakta:

/Litteratur Reportage

  • HÄLSNINGAR FRÅN ONDSKANS AXELMAKTER
  • - vardag och vansinne i världens mest stängda länder
  • Caroline Salzinger
  • Bokförlaget DN

Mer läsning

Annons