Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Semesterslött men proffsigt

Annons

Ingen tycks ha bemödat sig med att försöka ställa in ljud inför konserten, och skrälliga instrument dränker kvartettens sångröster nästan helt och hållet.

Tyvärr så lyckas inte ljudteknikerna styra upp verksamheten till nästa nummer, och därför blåser den förträffliga, gåshudsframkallande, gospeldoftande "Operator" från Manhattan Transfers självbetitlade debutalbum bort-bort-bort i den lätta brisen som sveper ned småkylig aftonluft i dagbrotten.

Manhattan Transfer följer upp "Operator" med ytterligare ett klassiskt nummer från repertoaren, "Route 66", och nu fungerar ljudbilden ända ned i minsta lilla fingerknäppning.

- Det här måste vara ett av de konstigaste ställen vi spelat på, säger Tim Hauser i ett charmigt mellansnack.

- Vi har aldrig spelat i ett meteorhål tidigare. Det känns som en kosmisk upplevelse...

Manhattan Transfer bjuder på en mängd egna tolkningar av mer och mindre kända jazzstandards. De gör "A Little Yellow Basket" från Ella Fitzgeralds ungdom där den synnerligen eleganta Janice Siegel pressar sina stämband i ett solo där hon imiterar sordinerad trumpet. Läckert. Och bra.

Jag såg Manhattan Transfer uppträda live i Scandinavium i Göteborg en gång för 15 år sedan. De hade släppt Vocalese då. Befann sig mitt i den karriär som nu sträckts ut och blivit 30-årig.

Den sanslösa precisionen, spänsten och klippet i rösterna från förr har av helt naturliga orsaker i viss mån bleknat bort från kvartetten.

Då sjöng alla fyra medlemmarna med stämband som lät som hårt spända stålfjädrar. I dag lever de mer på sin scenrutin och professionalism, och undviker också i hög grad att pressa sina röstinstrument alltför mycket.

Därmed inte sagt att Manhattan Transfer låter blekt eller dåligt.

Gruppen gör ett alldeles förträffligt framträdande i Dalhalla. De är tillräckligt stora stjärnor för att fylla ut den stora scenen och skapa en jazzig närhetskänsla trots att publiken sitter långt ifrån. Och de kan fortfarande harmonisera tillsammans så det slår gnistor om det.

Det svänger sofistikerat men lite slöproffsigt om de nummer där Manhattan Transfer backas av hela bandet. Bäst låter det när de fyra sångarna tar ned tempot och sjunger lugna nummer fyrstämmigt, framför ett ensamt piano eller en ensam gitarr, när de i stället för att dölja sig bakom bandet låter rösterna skölja ut över oss i publiken.

Då är Manhattan Transfer fortfarande en ganska ljuv upplevelse. Sval, elegant och bra jazzpop.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons