Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Seasidefestivalen lockade tusentals

/
  • Något för alla. Seasidefestivalen lockade ung som gammal.
  • The tallest man on earth bjöd på något alldeles extra när han avslutade Seasidefestivalen i lördags kväll.
  • Gästband. Gävlebandet The Suburban Cowboys visade prov på tajt och välspelad rock'n'roll.

Annons

Några charmigt skramliga kvartersgårdsband plus ett gäng riktigt begåvade akter flyttar ut på gräsplanen i Kålgården en lördag i maj, bara sådär - det kan ju inte bli annat än bra.

The tallest man on earth var kvällens stora behållning men även Gävlegästerna The Suburban Cowboys bjöd på en tajt och kompetent spelning.

Arrangörerna rapporterar om en lugn tillställning utan bråk.

- Det gick riktigt bra i år med mycket folk och lugnt och städat. Publiksiffran blev ungefär som förra året med cirka 3 500 besökare, säger Mia Mästerbo från Sudiefrämjandet.

Kanske Älskling, Braxen, 14.05

Bandet bildades av fyra Klubb Phone me-kompisar från Falun för inte så länge sedan. Deras elektrofärgade mespop påminner om mycket vi hört tidigare, Säkert!, Raymond och Maria, Bell och Sebastian och en hel del annat går förmodligen att hitta i grabbarnas skivhylla och slutresultatet landar någonstans mellan Freestyle och Adolphson och Falk. Trallvänliga synthslingor blandas med poppiga ackordbyggen och försök till underfundiga textrader på svenska. Det svänger stundtals på Braxen tidigt på lördagseftermiddagen men nödrim som romantisk-gigantisk och ung-dramakung hade jag kunnat vara utan.

Fredrika Hillervik

The Proof , Torsken, 14.25

Hedemorabandet och Musikdirektfinalisterna The Proof har funnits i fyra år vilket är lite svårt att smälta med tanke på att medlemmarna ser så unga ut.

På Seaside bjuder de på begåvat gitarrspel med Therapy- och Green day-influenser. Sången är inte riktigt lika stabil. Ibland smyger sig dock Stefan Söderqvist - som annars står bakom synthen - in med träffsäkra stämmor. Det borde han göra oftare.

Fredrika Hillervik

Själ, Braxen, 14.50

Själ öppnar dörren till tidsmaskinen och förflyttar oss en sisådär 700-800 år bakåt i tiden, till en medeltida marknadsplats befolkad av trälar, gycklare och köpmän. Min ettåriga son fattar genast galoppen och dansar järnet längst framme vid Braxen i eftermiddagssolen medan Själ bjuder på nästan 1000 år gamla psalmer och musikstycken inspirerade av medeltida diksamlingar. Och när Gustav Olai bränner av We will rock you på sin medeltida skränpipa - då är även resten av publiken med på noterna. I sommar spelar de på Medeltidsveckan i Visby. Helt rätt plats för denna trio från Rättvik!

Fredrika Hillervik

Josse, Braxen, 16.20

Förra året sade Falubandet Miss the Point tack och hej med en sista spelning på Seasidefestivalen. Medlemmarna skulle flytta till olika ställen och som naturlig följd så splittrades bandet. I år är Miss the points frontsångerska, Josefin Lindh, tillbaka helt solokvist och kallar sig kort och gott för Josse. Med Tracy Chapman-vibrato och pondus som en barsk Ardis lockar hon en hel del publik till Braxen på eftermiddagskvisten. De egenkomponerade låtarna andas R.E.M och Lisa Hannigan och Josse har en förmåga att göra ett innerligt framträdande totalt haussefritt.

Fredrika Hillervik

Junkyard Bulldogs, Braxen, 18.35

Sångaren och basisten Micke Brander anammar Motörhead-Lemmys sångteknik och angriper mikrofonen nedifrån. Annars är det inte mycket som angrips när Junkyard Bulldogs spelar. Bandet är relativt nytt, men medlemmarnas ålder ligger runt 30-strecket. Därför är det förvånande att de uppträder aningen stelt på scenen. Måhända beror det på den tama uppslutningen, större delen av publiken befinner sig vid Pirayan där Panzer Princess samtidigt huserar, men Borlängebandets streetpunk lyfter aldrig. Inside Out är en trevlig Oi-dänga, men i övrigt är det föga upphetsande. Faktum är att det mest spännande som händer är att en tonårskille blir nedbrottad och utkastad av polisen under versionen av Sham 69:s Borstal Breakout.

Jonas Wettmark

Ninja Dolls, Pirayan, 19.50

Ninja Dolls verkar uppriktigt glada över att spela på hemmaplan. Kvintettens tighta, polerade och melodiösa punkrock framförs med stor glädje. Bandets rutin, de bildades 2001, märks framför allt genom att de inte ödslar någon tid mellan låtarna. Låtarna avlöser varandra utan några som helst störande avbrott. De har alltid levt högt på Victoria Holdens vokala insatser och denna soliga afton är inget undantag. Den charmiga blondinen förfogar över en otroligt stark stämma och är därtill mycket tonsäker. Hon ger Ninja Dolls en edge som många i genren saknar. Min enda invändning är det ojämna låtmaterialet. Vissa kompositioner, som minihiten Run and Hide är riktigt catchy, medan andra är skrämmande infantila eller enbart intetsägande.

Jonas Wettmark

Mozkovitch, Torsken, 20.20

Mozkovitch, som i fredags släpptes sin debutplatta, har 100-talet spelningar i bagaget. Siffran skulle lika gärna ha kunnat vara 10 000. Den rutin och pondus bandet besitter är nästan overklig. Om det inte vore för att medlemmarnas utseenden skvallrar om deras ungdom skulle jag ha trott att det är sex rutinerade 40-plussare som står på scenen. Det korta setet bestående av svängig hårdrock är imponerande tight och röjet på scenen exemplariskt. Den synnerligen goda publikresponsen är således välförtjänt. Faktum är att bandet drar mycket mer folk än de betydligt mer etablerade Steel Attack, som samtidigt spelar på största scenen, gör. Kvällens enda miss är att Moskovitch av någon outgrundlig anledning väljer att inte spela debutens finaste stund; Addiction.

Jonas Wettmark

The Suburban Cowboys, Torsken, 22.40

Ett av lördagens två gästspel stod Gävlebandet The Suburban Cowboys för. Likt ett pojkband (eller kanske medelålders-män-band) i americana/rock’n’roll-genren intog de Torsken sent på lördagskvällen. En lång smal med gubbkeps, countryskjorta och välansat skäggstubb, en femtiotalsklädd med rockabillyfrisyr, en lurvig luvtröjebuse med munspel och en långhårig Hellacoptersklon med pilotbrillor och truckerkeps. Ja ni fattar - en av var sort, liksom. Musikaliskt var de ett av kvällens mer kompetenta inslag. Säker och nyanserad sång och välregisserade stämmor krönte bandets elgitarrstinna dieselcountry. Ett tajt och väl ihopspelat band som i och för sig inte skulle förlora på att ta ut svängarna lite mer.

Fredrika Hillervik

The tallest man on earth, Pirayan, 23.35.

Det finns, enligt min mening, ett par riktiga up-and-coming stjärnskott i Dalarna just nu. Ett par artister som förutom musikalisk begåvning har något extra. Och då räknar jag inte med Marit Bergman, Mando diao, Sugarplum fairy, Miss Li och dom där som redan har slagit igenom på ett eller annat sätt. Nej, jag tänker på två män med gitarrer, två unga män som förmodligen kommer att bli riktiga riksangelägenheter inom kort. Den ene är Elias Åkeson från Falun. Den andre är Kristian Mattson a.k.a. The tallest man on earth, från Leksand. Det är han ensam med en gitarr som möter publiken i Seasidefestivalens avslutande akt.

Han drar igång med Simon & Garfunkel-plock och sång med maxat eko. På gränsen till smågalen låter hans tydligt definierade röst som ofta omtalas som Dylan-lik. Och visst finns Dylan med i kulisserna under spelningen, och då främst i fraseringarna. Men gamla singer/songwriterrävar som Nick Drake och, som sagt, Simon & Garfunkel är minst lika närvarande, precis som nyare namn som Nicolai Dunger och José Gonzales.

Men främst låter The tallest man on earth som sin egen när han tar oss med på en musikaliskt tripp genom folksångsdalar, över bluesmarker och ner i rockklubbskällare. Därför är han något alldeles extra.

Fredrika Hillervik

Mer läsning

Annons