Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Schmid sätter ny standard

Annons

DANSER I NATTEN

Benjamin Schmid, violin

Musik av Bach, Bartók m fl

Publik: Drygt 100

Andreasgården, Mora, 15/2

Extranumret, som en taktfast, stående publik k-r-ä-v-t av violinisten Benjamin Schmid, börjar i högbarockens tonspråk, bara för att märkligt omärkligt glida över i ett citat av Miles Davies So what?

Det säger egentligen allt. Schmid är en alldeles fri artist. Det gäller både i associationsbanor och teknik. Han svävar någon decimeter över marken när han spelar. Han har en sådan där rikedom i tonen-i-sig som bara de stora har.

Schmid tillhandahåller en ny måttstock att mäta andra violinistbesök i Dalarna mot. Han kan ställas mot en Sparf, en Röhn, en Zilliacus, nej förresten, bättre än Zilliacus.

Schmid inspirerades i sin recital av kyrkorummet i Andreasgården. Litet men med generös takhöjd, spartanskt men majestätiskt och bara upplyst av rönnande glödlampor och levande ljus. Schmid strök Reger.

Den för mig okände H F I Wieber, "en virtuos ett sekel före Mozart", tillkom istället. g-mollpassaglian bestod i grunden av variationer av fyra fallande toner. Schmid valde ofta det barnsligt enkla. Och drabbade med det.

J S Bachs kvartslånga chaconne ur den andra violinpartitan ser Schmid som central i sololitteraturen för fiol. Han gjorde den uppbruten, ofta inbegripen i hisnande duetter med sig själv, med stor tilltro till Bach och tillämpade en avståendets estetik.

Trots presentationsberättelsen om kriget, landsflykten, Menuhins beställning och den förestående döden kan jag bara inte ta till mig Bartókverket. Blä.

I Mildsteins variationer av Paganinis 24:e caprice fann han uppenbarligen ursprungsverket alldeles för lätt. Det är vansinniga tekniska krav som ställs på solisten och Schmid värjde inte för det fula och råa. Växlingen till det undersköna blir så mycket effektfullare då.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons