Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Scenografin var bäst

Annons

teater - Änglar i Amerika
av Tony Kushner
regi: Olof Hanson
scenografi: Magdalena Åberg
i rollerna: Eva Ekengren, Anders Hambræus, Linus Lindman, David Nordström, Birgitta Pettersson, Johanna Skobe, Roger Storm och Adam Stone
publik: cirka 200
Stadsteatern, Falun, lördag 7 februari

Det är lätt att förstå varför Tony Kushners Änglar i Amerika var en sådan hit i USA när den kom 1993. Aidsfrågan hade enormt medialt genomslag. Filmen Philadelphia vann Oscars. Det var i USA politiskt korrekt att ägna sig åt välgörenhet och ge galor för aidsoffer på ett sätt som det absolut inte är nu.

(Numera har det dåliga AZT ersatts av så bra bromsmediciner att hiv inte längre är en dödsdom. Men amerikanska bolag släpper ogärna ifrån sig patenten och aids hotar hela länder i Afrika. För dem ges inga galor.)

Religionen hade gjort en framstöt i politiken genom Reagan (inte lika tydligt som med Bush jr) och juridiken hade politiserats genom de många utnämningarna av öppet republikanska domare till Högsta domstolen.

Änglar i Amerika gör teater av allt detta och lägger till ytterligare några för USA typiska kryddmått: urban rotlöshet med religiös skuld och skam som klangbotten, tecken på de yttersta dagarna och inslag av konspiration och korruption i all offentlig maktutövning.

Vadå yttersta dagarna? Jo, pjäsen har en ganska ansträngande apokalyptisk ton. Aids är att jämföra med den medeltida pesten, Nostradamus profetior är på väg att slå in och ozonhålet i himlen bara växer. Mindre subtilt, faktiskt direkt påfrestande, är förstås att Gud själv och Hans änglar gärna tar plats på scenen i ett starkt strålande ljus. En röst i skyn är alltså inte bara ett 1800-talsgrepp. Verdis dödsmässa bryter ut.

Änglar i Amerika är extremt bunden till sitt land, sin tid och sin upphovsmans skildringar av politik och religiositet. Därför har Länsteatern i Örebro, som turnerar med pjäsen hos Riksteatern, svårt att göra bra teater av stoffet.

Detta är pjäsen som en gång för alla slår fast att "skrämmande aktuell" och "paralleller till dagens samhälle" är teatermarknadsföringsnyspråk och att inte bara axelvaddarna och attachéväskorna är svåra att på ett allmängiltigt sätt föra över till här och nu. Verket har inte åldrats med grace.

Mot en tidstypiskt postmodern, upplöst, nivellerad verklighetsskildring står två förenklingar - å ena sidan reaganisterna: "Amerika har hittat sig själv igen. Sanningen finns och vi säger den med stolthet" men också å andra sidan en nyhegelianskt orienterad babblande och impotent vänster.

Var pjäsens sympatier ligger finns det inte ett uns av tveksamhet kring. Kushner är en vänsterman och gör nidbilder av företrädare för politiska uppfattningar till höger om hans egna.

De fyra centrala homosexuella manliga karaktärerna presenteras en aning klichéartat, men de växer till trovärdiga och sammansatta. Hotet om aids hänger som en bila över dem.

Roy är en amerikansk urtyp - den mäktige fixaren och rufflaren, advokat, cowboybootsbärande vapenfetischist, osentimental, omoralisk över det kriminellas gräns och med tentakler in i den centrala maktsfären ända sedan mccarthyismens dagar.

Louis, domstolsbiträde, framstår som Kushners alter ego med judiska skuldfyllda grubblerier om det hinsides, sitt användande av sex som tröst och självplågeri och med sin fega flykt från sin aidsdrabbade sambo.

Prior är ganska grunt tecknad med sin bortsprungna katt och sina anfäder ända tillbaka till Mayflower och Bayeuxtapeten. Priors viktigaste egenskap är att han är döende i aids.

Joe, mormon och chefsnotarie, "jag är en god människa som lagt ned mycket arbete på att bli god", kapitulerar inför sin homosexualitet och brottas med att stanna hos sin tablettmissbrukande och mentalsjuka fru eller att hoppa på det omoraliska karriärtåget.

Historien berättas fragmentariskt men ändå effektivt. Vissa scener dubbelexponeras. Sjukdomssyner, religiösa uppenbarelser och valiumhallucinationer gör delar av pjäsen till ett drömspel, i flera scener hanterat med både humor och djup.

En begåvad scenografi och ljussättning genom siluetter av rum och hus hör till uppsättningens stora förtjänster.

Kvinnliga skådespelare används för att gestalta manliga karaktärer - ett poänglöst grepp. Rollbesättningen ger också problem att gestalta far/son-relationen mellan Roy och Joe; skådespelarna är för jämnåriga.

Skådespeleriet hade behövt vara på en helt annan nivå för att beröra med detta sällsynt tids- och platsbundna material. Det har genomgående en forcerad ton och ger hela ensemblen onyanserad framtoning i gestaltningen.

Det är egentligen bara Adam Stone som träffar rätt i rollen som Louis och Birgitta Pettersson som fungerar som Hanna Porter, Joes mamma.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons