Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Scenografi, musik och dans blir ett

Annons

Har man, som jag, inte sett en dansföreställning på många år, blir man absorberad av den massiva anstormningen. Det är ingen idé att ens försöka försvara sig mot känslor och tankar som strömmar.

Hela första akten tycks ägnas åt vårt arbete och vår ensamhet. Dansarna är individer, fristående från varandra och ändå ingående i ett kollektiv.

Den blå färgen understryker kyligheten, produktionsvilligheten. Trots att budskapet kanske är att vi glömmer andligheten och maler på i vårt anletes svett är livet rätt fint, kanske den säger. Det är lite otäckt, men inte för hemskt.

Andra akten är i början grön och skön. Par som möts och skiljs - det är omöjligt att uppleva allt som händer. Över huvud taget hade dansarna var för sig en stark personlighet som märktes.

Om jag upplevde levnadsöden med död och uppvaknande, arbete och sensualism, andlighet och materialism i enda röra som livet är, fick jag till slut veta vad det handlade om när jag läste programmet. Lite besviken blev jag över ord som "stressen" och att "alltihop är en dans i tiden".

Men min upplevelse är min, och att dansare går ut och in från scenen, att instrumenten flyttas runt och formerar sig till nya anfallslinjer, att dansarna också kan spela och musikerna ingå i dansföreställningen och att symmetrin på bronsålderssköldarna är fulländad när de hänger ner över hela scenen på slutet - det är skönt.

IRENE LJUNGKVIST

Mer läsning

Annons