Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Scener som glöder

/

Kvinnor som slåss mot sitt öde är en tråd i Sara Stridsbergs tre pjäser som ges ut i volymen Medealand.
Inger Dahlman har läst och konstaterar att Stridsberg, både som dramatiker och romanförfattare, är bland det bästa som hänt svensk litteratur.

Annons

Sara Stridsberg, denna svetslåga i svensk samtidslitteratur, ägnar år åt att skriva sina romaner men bara veckor åt att skriva sina pjäser. Det berättar Steve Sem-Sandberg i sitt efterord till de tre dramer av Stridsberg som nu kommer i bokform med titeln Medealand och andra pjäser.

Detta skall sägas direkt: Längden på tillkomsttiden har i Stridsbergs fall inget med kvalitén att göra. Lika hett glödande till språk och innehåll som hennes prisbelönade romaner, är hennes texter skrivna för scenen. Bästa kriteriet på deras inneboende litterära kraft är att de behåller sin sprängverkan också utan hjälp av skådespelare och scen.

Medea, en av det antika grekiska dramats huvudgestalter, Drottning Kristina, 1600-tals kvinnan som lämnade Sveriges tron, och Valerie Solanas, den amerikanska feministen från 1900-talet, som sköt Andy Warhol, är huvudperson i var sin av bokens pjäser. Om Solanas handlade också Stridsbergs roman Drömfakulteten.

Gemensamt för dessa tre kvinnor som Sara Stridsberg skriver om, är hur de rev sig blodiga mot sitt öde.

Medea lämnade allt och följde Jason, mannen hon älskade, till främmande land. Där övergav Jason henne för kungens dotter. Antikens Euripides skrev sitt uppskakande drama om hur hon vild av hämndbegär dödade sina två små söner för att skada Jason och gav hans nya kvinna en förgiftad slöja som förtärde henne. I dramat Medealand gör Sara Stridsberg det omöjliga, diktar om Euripides pjäs så att den både behåller den vilda, mytologiska klangen av ödesdrama om den sargade kärleken som förgörande makt och berättar den ständigt upprepade tragedin om vår tids övergivna flyktingkvinnor, hjälplösa och utvisade. Texten är bokens i särklass starkaste.

Dissekering av ett snöfall, dramat om Drottning Kristina, får premiär på Dramaten i Stockholm hösten 2012. Den fokuserar på Kristinas beslut att inte underkasta sig barnafödandet. I pjäsen kallas hon Kungaflickan. Egensinnig, lika trasig som stark och totalt utsatt, där hon manglas av makten, möter hon läsaren. Med henne dokumenterar Sara Stridsberg än en gång sin förmåga att blottlägga det nakna och utlämnade hos människan. Här liksom överhuvudtaget klingar replikerna ofta av mörk poesi, som när Kungaflickan säger: Vet ni varför jag älskar stjärnorna? För att jag inte kan skada dem.

Dramat Valerie Solanas ska bli president i Amerika är en kort resumé av Solanas liv, med dess uppslitande inslag av en kvinnokamp, som trampade snett. Solanas dog på ett hotell för AIDS-sjuka och hemlösa. Hennes SCUM-manifest, där hon agiterar för att mannen bör utrotas, gjorde henne till hett feministiskt stoff, innan hon gick under i prostitution och droger. Det presenteras här som litterär satir.

Steve Sem-Sandberg pekar på hur Stridsbergs gestalter drivs av uppror och undergång och hur hon, liksom Marguerite Duras, är trogen mot vansinnet och vågar slunga ut texten i all dess våldsamhet. Jag håller med honom när han kallar Stridsberg för något av det bästa som hänt svensk litteratur på länge därför att hon vägrar lägga band på sig.

Mer läsning

Annons