Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sccchh! Tala inte

Annons

kulturval | del 1

I en serie på fem avsnitt granskar vi om kulturen är eller kan bli en valfråga.

Har Sverige ett levande kulturliv? Svaret är ja - i alla fall om man jämför med hur det var tidigare.

Nyligen genomförde Kulturrådet en undersökning för att ta reda på hur kulturvanorna i Sverige förändrats sedan 1974.

Resultaten var slående: Svenskarna är mer kulturaktiva än på 70-talet.

Teaterbesöken har ökat, liksom besöken på konstutställningar och bio.

Tidskriftsläsandet har ökat.

Biblioteksbesöken har ökat.

Efter att rapporten lagts fram kunde regeringen konstatera att kulturen når allt fler och har en omfattning som aldrig tidigare. Faktorer som kön, etnicitet och bostadsort spelar dessutom mindre roll för delaktighet i kulturlivet än förut.

Tjusiga siffor och trevliga resultat, alltså. Via tidningsläsande, bokköp, biobesök, tv-tittande, radiolyssnade, Internetsurfande och musikspelande kommer i stort sett alla svenskar i kontakt med kultur varje dag.

Men samtidigt som kulturfrågorna växt i betydelse för den enskilde, så är de totalt osynliga i rikspolitiken. Ledande rikspolitiker talar ytterst sällan om kulturpolitik och under valrörelserna hörs inte ens ett litet pip om frågan.

Har det alltid varit så?

Tja, det är enkelt att ta reda på vad tidigare valrörelser har handlat om. Det finns nämligen ett namn på varenda svensk valrörelse under hela 1900-talet. Vissa har fått sina namn genom debatt i media, men de flesta har blivit döpta av Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap i Göteborg. Vid sidan av sin övriga forskning gör nämligen Peter Esiasson just detta; ger valrörelser sina rätta namn.

1902 hölls till exempel "Rösträttsvalet", 1928 "Kosackvalet", 1948 planhushållingsvalet, 1952 det bisarra "Grispremievalet", 1968 "Erlandervalet", 1988 "Miljövalet", 1994 "Marknadsvalet"... Och så vidare.

Förutom Erlander och Per Albin (1936) har bara en annan partiledare fått en valrörelse döpt efter sig: "Westerbergvalet" (1985). Peter Esaiasson tror dock att han kommer att kalla denna valrörelse för "Perssonvalet".

Hur som helst - ett namn för varenda valrörelse. Hundra år. Finns då ordet "kultur" med någonstans, har vi haft ett kulturval?

- Nej, säger Peter Esaiasson.

- Och vi kommer inte att få det heller.

Peter Esaiassons reaktion är inte unik. Alla statsvetare man pratar med om dessa frågor är stensäkra - kulturfrågor har aldrig varit viktiga i en valrörelse och kommer aldrig att bli det.

- Partierna har inga intressen av att göra kulturen till valfråga, eftersom de inte tror att man kan vinna väljare på sådana frågor, säger Peter Esaiasson.

Hur går det då till när en valrörelses innehåll bestäms? Peter Esaiasson beskriver processen som en komplex samverkan mellan partierna, väljarna och medierna.

Partierna scannar av marknaden genom att varje år genomföra fler och fler opinionsundersökningar - därefter gör de utspel i "stora" frågor. Medierna försöker också känna av vart vindarna blåser och tar upp de frågor som de tror att väljarna är mest intresserade av.

Väljarna - som följer media och därigenom får kunskap om både opinionsundersökningarna och om politikernas utspel - svarar på frågor från både opinionsinstitut och journalister (vilket i sin tur leder till nya analyser och opinionsundersökningar från partierna).

Resultatet blir att partiernas dagordning är helt avgörande för vilka ämnen som väljarna tycker är viktiga, eftersom det är dessa som tas upp av media.

- Man kan säga att medieagendan och medborgaragendan cyklar tandem med varandra, säger Henric Oscarsson, en gång knatteredaktör på Barnjournalen, nu valforskare i Göteborg.

Henrik Oscarsson och hans kolleger genomför löpande undersökningar om vilka samhällsproblem folk tycker är viktigast. I frågeformuläret är utbildning och kultur sammanslaget till ett område. Sedan 1996 har intresset för utbildning och kultur ökat från 10 till 38 procent. Men detta innebär knappast att kulturfrågorna numera ses som en viktig samhällsfråga.

- Nej, ökningen beror nog helt och hållet på diskussionen om skola och utbildning. Det är partiernas vård-skola-omsorg-tjafs som fått effekt, säger Henrik Oscarsson.

Enligt Henrik Oscarsson är också en debatt om utbildningsfrågor det närmaste de svenska valrörelserna kommit kulturpolitik.

- Kulturpolitik tycks inte vara viktigt för partivalet i Sverige. Det betyder inte att folk inte bryr sig om kulturpolitik, bara att det inte är viktigt för själva partiröstningen.Det politiska spelet i sig är ytterligare en orsak till varför kulturfrågor inte lyfts fram.

- I väljarens ögon är det väldigt små ideologiska skillnader mellan partierna, säger Henrik Oscarsson.

- Det enda partierna har att konkurrera om är att föra upp olika saker på agendan. Men problemet är att de väljer att föra upp samma saker. Nu tänker partierna döda varandra med "vård-skola-omsorg" och eftersom alla älskar ihjäl de här problemområdena blir det ännu svårare för väljarna att skilja mellan partierna.

Av rädsla för att förlora väljare låser sig alltså partierna vid vissa ämnen. Frågan är då om det skulle vara klokt eller dumt av partierna att bryta trenden och föra upp kulturfrågorna på agendan.

- Det finns kanske enstaka partier som kan slå sig in i ett mindre segment av väljarkåren genom att prata om saker som "ett bibliotek i varje kommun", säger Henric Oscarsson.

- Ett parti som folkpartiet kan kanske slå sig in bland bibliotekarier och vinna någon tiondel. Men jag tror inte att kulturpolitiken kan orsaka nån större rörlighet i väljarkåren. Inom svensk politik måste man nämligen göra om alla sakfrågor till resursfrågor och många kulturfrågor är lokalt förankrade. Det skulle till exempel inte bli jättestarka reaktioner från Göteborg om något parti gick till val på "Rädda Stockholmsoperan".

Slutsatsen blir att kulturfrågorna för alltid tycks vara hänvisade till den lokala politiska debatten.

- Om man ska bryta trenden måste det nog till en personvalskandidat som har bestämt sig för att ta sig till riksdagen på en kulturfråga, säger Henrik Oscarsson.

ANDERS MILDNER

Mer läsning

Annons