Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Scarlettmidjan kostar svett

/
  • Stark, vig, New York-bo eller Scarlett-midja? Marit Bergman frågar sig vilka de egentliga anledningarna är till att hon går på gymmet.
  • Stark, vig, New York-bo eller Scarlett-midja? Marit Bergman frågar sig vilka de egentliga anledningarna är till att hon går på gymmet.

Annons

Amerikanska Vouge läser jag hemma också men den är billigare här, den kostar 30 spänn. De har nu Scarlett Johansson på omslaget och tycker att det passar till deras årliga "Vi älskar alla sorters kroppar"-nummer. Chefredaktören Anna Wintour tycker att det är härligt med en tjej som Scarlett som är så nöjd med sig själv SOM HON ÄR, hon inte ens går till gymmet.

Om man säger så här, ser man ut som Scarlett Johansson finns det liksom ingen anledning att inte vara nöjd med hur man ser ut. Smal, lite så där hanterbart petite, men ändå väldigt kurvig (nånting att ta i), hon ser väldigt mjuk och naturlig och bärbar ut, när man ser bilder på henne tänker man alltid att hon säkert har jättelen hy och luktar sockervadd.

Det ska vara vackert, det ska vara smalt, men helst ska det bara bli så av sig självt, det ska vara natuuuuurligt. Smink ska inte synas och det är fräschast att säga "Äh kanske att jag joggar nån gång då och då men det är allt" och ändå vara helt slät.

Grrr. Men jag vill ändå rekommendera nya numret, det finns en bra artikel om modevärldens syn på anorexi (apropå att folk börjar dö som flugor på catwalken), det är intressant att läsa ur branschens eget perspektiv.

För några år sedan tyckte jag att amerikanerna var så ovanligt fixerade vid allt som rörde vikt och fett. Nu har dock svenskarna hunnit i kapp i graden av hysteri (minns ni när det var som värst, folk tyckte att Peter Harryson skulle få sparken eftersom han som överviktig var en dålig förebild för svenska folket).

Vet ni vilka the Gossip är? De gör bluesig punkfunk (ungefär), de är kända som ett av världens bästa liveband. På spelningen i Austin häromsistens tog den helt överkarismatiska sångerskan Beth Ditto av sig en massa kläder. Kanske för att det var varmt, kanske också för att provocera (hon är nämligen rejält krallig men har ändå mage att fronta ett hippt band). Provocera gjorde hon i alla fall, man vill inte läsa nätkommentarerna på olika bloggar, man förlorar allt hopp om mänskligheten eller åtminstone den delen av mänskligheten som skriver saker på internet. Kontentan av kommentarerna är att det går fint att stå på en scen och ta av sig kläderna, bara man inte är en tjock tjej.

Klädkedjan Top Shop spelar The Gossips musik på sina TV-apparater. Beth Ditto vägrar att göra butiksspelningar där eftersom Top shop inte för hennes storlek. Heja Beth.

På förra Vouge-omslaget ståtade Jennifer Hudson, ni vet hon som sjunger så fantastiskt i filmen Dreamgirls, dubbelt så fantastiskt som Beyoncé . Då blev jag glad. Sen blev jag ledsen igen när halva artikeln handlade om att hon även är dubbelt så tjock som Beyoncé.

Fast ändå. Det är ju en total vad-heter-det anomali att folk som syns i tidningar i syfte att vara snygga är ens så tjocka som mig. Och då har jag ju precis varit och konstaterat hos min "PT" att jag är normalviktig.

Man försöker värja sig så gott som det går. Försöker intala sig att anledningen till att man gymmar är att man vill bli stark, vig, må bra. Fast i verkligheten tror jag mest att jag vill åt den dära Scarlett-midjan. Eller mest bara känna det som att jag verkligen är i New York.

Mer läsning

Annons