Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Såpa anno 1840

Annons

Anne Brontë dog i tbc kort efter det boken publicerats 1848. Då var hon ännu inte 29 år. Nästan samtidigt dog också hennes bror Branwell och systern Emily i samma sjukdom.

Min mormor och mormorsmor skulle ha jublat om de fått Främlingen på Wildfell Hall i sin hand.

Men finns det några skäl att ge ut den nu, mer än 150 år efter det att den kittlade samtiden?

Ja, jag kan ange minst fyra:

För det första är den bra, förutsatt att man läser den med siktet inställt på den tid den skildrar.

För det andra är det härligt att också den som inte vill ge sig i kast med originaltexten får tillfälle att inse att den tillbakadragna Anne på intet sätt förbleknar i jämförelse med sina mer berömda systrar Charlotte och Emily.

Skärpt, språkbegåvad och med stor lyhördhet för vad som krävs av en god historia visar hon upp sig.

Att hon dessutom är en baddare på Bibeln lika väl som på Shakespeare och annan litteratur visar de otaliga citat hon fiffigt flätar in direkt i berättelse och dialoger.

För det tredje ger hennes bok belägg för att intrigen i en såpa inte genomgått minsta förvandling under det ett och ett halvt sekel som gått sedan hon skrev boken: Kärlek, otrohet, missbruk och tölpaktigt beteende bland de rika och mäktiga berusade tydligen lika mycket då som nu.

För det fjärde visar Främlingen på Wildfell Hall fram 1800-talets kvinnoideal så att hjärtat sätter sig på tvären i halsgropen.

Bokens huvudperson Helen, som ska föreställa vara det skönaste, huldaste, godaste och mest karaktärsfasta som trippar i ett par kvinnoskor är, tycker jag, ett riktigt monster.

Hon terroriserar sin omgivning med ädelhet och håller sina arma beundrare på sträckbänken i sådan utsträckning att man får lust att ruska henne. Däremellan suckar hon över det hinsides.

Innerst inne undrar jag om inte också Anne Brontë tyckte att hon lät helgonglorian glänsa i överkant över sin hjältinna, kvinnan som förlöpte sin man, gömde sig incognito på Whildfell Hall, men återvände för att hjälpa maken när denne låg för döden.

Helen är gift med Huntingdon, en glad och charmig suput och kvinnotjusare, som Ingrid Elam lyfter fram i sitt förord.

Elam påpekar att denne Huntingdon skiljer sig från de demoniska män som också Charlotte och Emily skrivit om genom att han står stilla och stampar på samma infantila nivå fram till sin död. Genomgår han någon utveckling så är det till det sämre.

Att Annes bror, den begåvade Branwell Brontë som hade en uppslitande affär med mamman till den pojke han var informator för och som fullkomligt söp ner sig, lånat drag till Huntingdon är uppenbart.

Lika intressant som skildringen av en människa i färd med att förgöra sig själv är att författaren så tidigt som på 1840-talet skyller på felaktig uppfostran.

Anne Brontë drar också in andra av sina manspersoner, barn såväl som vuxna, i en debatt om hur stort ansvar föräldrarna har för att barnen blir som de blir. Särskilt ger hon sig på mödrarnas sätt att genom blind beundran skämma bort och förstöra sina söner och lära sina döttrar att göra sammalunda. Det är med andra ord mycket som ligger och bulnar i romanen och gör den spännande och intressant.

I England tog första upplagan slut på sex veckor men det kan mycket väl ha berott på The Sharpe's London Magazine, som upplyste läsarna om att de skrev om Främlingen på Windfell Hall och dess "upprörande scener" och "grova, motbjudande språk" för att "varna publiken, och i synnerhet den kvinnliga (...), för att förledas att läsa den".

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons