Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samma liv, samma Gud

Annons

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.

Det är en mening som jag kan utantill. Men det finns inte så många meningar av det slaget, inte som jag har lyssnat till så ofta att jag har lärt mig dem utantill. Varken jag eller svensken i gemen är längre en del av en muntlig berättartradition, i alla fall inte på samma sätt som i vissa andra delar av världen.

Under en vistelse i Marocko kommer jag att tänka på det kristna Julevangeliet, trots att jag befinner mig i en muslimsk värld. Jag irrar runt i Marrakech på det mytomspunna Djemaa El Fna, som på svenska ibland kallas Gycklarnas torg, ibland De dödas samlingsplats.

Här brukade förr brottslingar avrättas varefter de dödas huvuden spetsades på pålar och förevisades som varnande exempel. Djemaa El Fna var en avrättningsplats men också en marknadsplats som drog till sig stora skaror från när och fjärran. Alla dessa människor behövde inte bara mat utan också underhållning; i resenärernas spår följde taskspelare av alla de sorter.

Så är det än i dag. I den nedgående solens sken vandrar jag runt bland ormtjusare, musiker, dansare, eldslukare, fakirer, vattenförsäljare och akrobater som till stor del försörjer sig på att låta sig fotograferas av turister. Men det finns en yrkesgrupp här som inte intresserar sig för utländska besökare. Det är de kringresande sagoberättarna. Vi främlingar - tyskar, fransoser, jänkare, skandinaver - begriper ju ändå ingenting av deras märkliga arabiska berättelser.

I boken Rösterna i Marrakesh skriver Elias Canetti om hur han under en resa på 1960-talet lät sig fascineras av berättarna på Djemaa El Fna. Han förstod inte vad de sade men stannade ändå inom hörhåll och lät sig trollbindas: "Jag kunde märka högtidligheten i somliga ord och den försåtliga meningen i andra. Jag var förtjust i smickret, det var som om det hade gällt mig själv; jag ängslades när det berättades något farligt."

Sagoberättarna och deras publik bildar avskilda, inhemska öar i Djeema El Fnas böljande internationella hav. Till dessa öar har vi västerländska turister inte tillträde. Vi begriper inte arabiska och kan inte ta del av deras gemenskap, lika lite som vi får gå in i moskéerna. Ändå kan jag inte låta bli att smyga in i den yttre cirkeln av åhörare. Jag uppfattar inte själva orden men känner igen det muntliga berättandets suggestiva rytm.

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.

Givetvis talar berättaren om något helt annat, men möjligen handlar det ändå om samma liv, om samma Gud, om samma det mänskliga berättandets hugsvalande gemenskap - och om samma förtvivlade behov av tröst.

JOHAN WERKMÄSTER

Mer läsning

Annons