Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samarbetet mellan länets orkesterföreningar bör fortsätta

Annons

Låt oss slå fast att samarbetet mellan länets orkesterföreningar är bra. Dels därför att publiken får möjlighet att höra vad en stor orkester kan åstadkomma. En stor orkester kan ta sig an de stora verken.

Vi får hoppas att samarbetet mellan orkesterföreningarna bara är en början. Men ska det bli riktigt bra måste en del organisatoriska detaljer bli bättre än vad som gällde denna gång.

Dirigent Erik Nordström har rest mellan Falun och Grängesberg varje vecka för att repetera med respektive orkester. Först i fredagskväll träffades alla musiker för första gången. Musikerna hann aldrig bli samspelta vilket lyste igenom på ett flertal ställen. Främst gäller det stråkarna som hade det svårt med stämningen i de svaga partierna. Lika mäktigt som det lät i starka satserna lika eländigt lät det i en del av de svaga. Men med vetskap om förutsättningarna kan det bara ges ett betyg för hela konserten. Med beröm godkänt.

Richard Strauss hade en väl grundad uppfattning om hur valthornet skulle låta. Hans far var förste hornist vid hovorkestern i München och ansågs vara en virtuos på sitt instrument. "Joachim med valthornet" var ett ofta använt uttryck när det talades om honom.

Richard kom att hedra sin far genom två hornkonserter, bägge i Ess dur, och den första av dessa firar i år 120-års jubileum. Den stod på programmet denna gång. Grängesbördige Rolf Bengtsson var "importerad" som solist.

Rolf visade med skärpa hur duktig han är som valthornist. Underbara nyansskillnader och en bländande teknik gjorde att hornkonserten blev kvällens höjdpunkt.

Beethovens sjunde symfoni i A-dur fyllde programmets andra del. Här hade flera av musikanterna lite svårt att hänga med i alla stycken. Det var i den andra satsens tonsvaga del som det blev som mest falskt. Redan i det inledande cellotemat började intonationen att gå sin egen väg och den vandrade sedan vidare från sektion till sektion. Under hela satsen.

Men orkestern tog en gruvlig revansch i den sista satsen. Den är svårspelad och framfördes i ett rasande tempo som verkligen satte musikerna på prov. Men man gick i mål med ett segerleende på läpparna och publiken var med på noterna och applåderade länge och kraftigt. Helt välförtjänt.

En extra eloge till dirigenten Erik Nordström som gjort ett jättejobb med att "sy ihop" dessa bägge orkestrar till en enhet.

Låt samarbetet fortsätta.

KARL ERIK ANESTEDT

Mer läsning

Annons