Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Säfve går sin egen väg

Annons

Torbjörn Säfve försökte en gång i tiden komma undan värnplikten genom att påstå att han saknade självförtroende. När han fick frågan om det verkligen stämde svarade han:

"Ja. Vad ska jag med det till? Jag klarar mig utan."

Psykologen gjorde med all sannolikhet rätt när hon inte accepterade det som skäl till någon hägrande frisedel. Bortsett från det avslöjande svaret har Säfves övriga liv och författarskap knappast kännetecknats av någon brist på tilltro till den egna förmågan. Snarare är hela hans person en befriande spark i arslet på den tröga och kvävande jättekropp som kallas Jantelagen. Hans memoarer, som han valt att kalla Minnessamlaren, bidrar inte till att rucka på den bilden.

Redan i baksidestexten konstaterar Säfve att han är unik som memoarskrivare. Att han i huvudsak är skönlitterär författare syns i själva angreppssättet. Här är inte fråga om att redovisa någon objektiv sanning om hans liv. Bara att berätta det som han själv ser på det. Eller som han formulerar det med en hänvisning till Peter Bichsel "Frågar du om det är sant eller om det bara inträffat?"

Nåja, här och var tillåter sig åtminstone denne läsare att tvivla på sanningshalten i vissa uppgifter. De flickor Säfve mötte i ungdomen var utan undantag "den allra vackraste i hela staden" eller förföriska som gudinnor. Men Säfve vill inte övertyga alla - snarare bara finna EN läsare som förstår. Också här finns alltså kopplingar till den skönlitteräre författaren som hellre vill bli fullkomligt förstådd av en enda tvillingsjäl på planeten, än av många och bara delvis.

Hursomhelst, Säfve låter varken måttfullhet, konventioner eller andra bojor begränsa sig. Det här är menat som en komplimang. För Säfve går sin egen väg liksom han gjort sedan den gång i skolan när han sattes att spåra med sina skidor. Sedan dess har han aldrig velat åka i redan uppgjorda spår, och det gör han inte heller i sitt memoarskrivande. Även om boken är uppdelad på ett någorlunda kronologiskt vis med barndom, studenttid och vuxenår, tillåter han sig ständigt att glida fram och tillbaka i tiden. Han analyserar och diagnosticerar - sig själv och tidsandans idéer. Berömmer och förkastar - sina egna litterära prestationer och andras.

Boken är i lika hög grad religiös (buddistisk), politisk (utifrån ett fritt vänsterperspektiv) som litterär (stilistiskt) och filosofisk (i levnadsråd och livskonst). Säfve är heller inte enbart på jakt efter sanningen i sitt eget liv, utan snarare också själva meningen och då även när det gäller Livet. Skrivet med stort L och i allmän form. Pretentionen är inte liten, ibland ter den sig väl stor även för den som både tror sig - och visat sig vara - kapabel till stordåd. Namn rabblas och analysen av 60-talets vänsterrörelse känns för summarisk.

Även om Säfves liv ter sig fullt av infall, där det ena kanske varit mer lyckat än det andra, så har han fullt ut lyckats med att gestalta den aforism han själv formulerat för att låta kunskapens friska vatten forsa fram ur hjärnans klippa: "Man ska resa mycket, läsa mycket, synda mycket och älska mycket."

Det låter också som en lektion för den som vill lära sig att skriva mästerligt. Och nog tycks det som om Säfve själv genom att leva enligt mottot, blivit både fylld av kunskap och förmåga att virtuost hantera orden.

FREDRIK BORNESKANS

Mer läsning

Annons