Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så ska det låta i Rigoletto

/
  • Drömpar. Dmytro Popov (hertigen) och Irina Dubrovskaya (Gilda) är så bra att kulturredaktör Jens Runnberg inte sitter och drömmer sig bort till sångkonstens gyllene decennier. Foto: MARTIN LITENS
  • Backanal. Narren Rigolettos hån av hovmedlemmar under hertigens backanaler leder till i förlängningen till att han drabbas värst själv. Foto: MARTIN LITENS

Annons

Musik Opera

  • RIGOLETTO
  • av G Verdi
  • Estniska nationaoperan
  • Regi: N Kuningas
  • Dirigent: G Rinkevicius
  • I rollerna: D Popov (hertigen), H Niemelä (Rigoletto), I Dubrovskaya (Gilda), L Savitski (Sparafucile), H Lokuta (Maddalena), J Lill (Giovanna)
  • Publik: 2600
  • Dalhalla, Rättvik, 11/8

    Att vara djupt intresserad av opera innebär i normalfallet att vara ställd inför en situation där man måste kompromissa.

    Någonstans i bakhuvudet snurrar en cd-skiva med röster som Björlings, di Stefanos, Bergonzis, Sjaljapins, Tebaldis, Warrens, Tibbetts, Moffos, Scottos och Sutherlands.

    Att det bara i extrema undantagsfall låter så från de scener man besöker, också de internationella, blir man snart klar över. Man suckar och tänker att sångkonstens gyllene decennier oåterkalleligen passerat.

    Dalhalla Opera 2007

    Musikdramatik är en konstart med många beståndsdelar och regi, scenografi och kostymering kommer in som verksamma ingredienser utöver den nerv som liveframträdanden alltid ger.

    Man hoppas att det övriga ska uppväga att det inte låter som i idealfallet.

    I lördagskvällens föreställning av fanns inga behov sådana önskningar. Anledningen är att åtminstone två av rösterna lät precis så bra som man alltid drömmer om och nästan aldrig förväntar sig.

    Från koloratursopranen Irina Dubrovskayas (Gilda) läppar rinner flytande silver i en röst så välprojicerad att den skär som en klarblå laser i den svarta nattrymden ovanför Rättviksskogarna.

    Dmytro Popov (hertigen) gör en drabbande, eldig, oemotståndlig insats, full av nyanser och utan publikfrieri.

    Röstligt har ingen hel föreställning i Dalhalla sedan Lucia di Lammermoor 2000 varit i närheten av den här kvaliteten. Då spelar en rad andra iakttagelser helt enkelt inte så stor roll.

    Jo, också denna uppsättning är liksom Carmen kvällen innan regimässigt fantasilös intill det klichémässigas gräns. Sparafucile framställs nästan som en Disneyskurk, med lapp för ögat och allt.

    Stundom är aktörernas överspel besvärande. Kanske är det avstånden i Dalhalla som leder till antagandet att det behövs extra stora gester, men andra uppsättningar har visat att det inte är fallet. Nåja, enkelt och lättfattligt blir det ju som en följd av yvigheterna!

    En sorts stiliserad tidstrogenhet med pipkragar, kortbyxor, slängkappor och knähöga stövlar imponerar inte vad gäller regin, men vad gäller hantverket är varenda guldtråd sydd med anslående noggrannhet.

    Att hertigen håller backanaler med antikt tema är inte så dumt tänkt. Liksom att han håller harem. Idén med att Gilda i slutduetten ska sjunga från himlen (avsatsen ovanför publiken) mot Rigoletto är god. Greppet är nytt för Dalhalla. En duett med sångarna 60 meter ifrån varandra fungerar förvånansvärt väl.

    Orkestern under Gintaras Rinkevicius är rapp och precis, den tekniska nivån är hög och liksom under Carmen avstår Rinkevicius från inbromsningar och utvikningar. Däremot har han ett självsvåldigt inlagt applådavbrott efter La donna è mobile.

    Att Popov ligger litet tidigt i Questa o quella och Ella mi fu rapita... är inte Rinkevicius fel; Popov är ivrig som en frustande häst.

    Uppsättningen är välbesatt ned till smårollerna. Sammanslagningar av Giovanna/Maddalena/grevinnan Cepranos roller brukar förekomma. Så inte här.

    Titelrollsinnehavaren Hannu Niemelä är avgjort mer bekväm i Rigolettos roll än i Escamillos. Det psykologiska stoffet är mer stimulerande i Rigoletto och kravet på sånglig bredd större. Det lever Niemelä upp till.

    Men det är alltså Popov och Dubrovskaya som håller högsta klass. Popovs första avdelning är hänförande. Den form som han visade upp hade antagligen hållit för fler excesser i (den ofta strukna) Possente amor, La donna è mobile och hans allra sista insats.

    Popov klipper av eller avstår sluttoner i hela andra avdelningen. Ändå sjunger han som en ung gud. Jag vill bara ha mer Popov.

    Duetten hertigen/Gilda hemma hos Rigoletto är opera när den är som bäst.

    Det är opera bättre än man vågat hoppas.

    JENS RUNNBERG

    Fotnot: I intervjun med regissören i lördagstidningen fanns en felaktig datumuppgift. Jag beklagar detta.

    Mer läsning

    Annons