Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så hittade jag nobelpristagarens brev till min morfar

Annons

Det är mer än ett sekel sedan det första nobelpriset i litteratur delades ut. Listan på dem som ur "konungens hand" mottagit det mest prestigefyllda pris som överhuvudtaget utdelas i världen omfattar nästan hundra namn.

Det är namn på dem som en gång i tiden utsågs till pristagare på grund av sina litterära kvalifikationer men som idag är glömda och vars verk samlar damm i bibliotekens källarutrymmen.

Vem minns till exempel Giosuè Carducci eller Carl Spitteler, vem läser idag Francois Mauriacs roman Fallna änglar eller Giorgos Seferis diktsamling I väntan på barbarerna?

Dessa glänsande begåvningar, som lyste så starkt vid tiden för sin utnämning, bekräftar i sanning regeln att framgång är förgänglig och förgår.

Då och då händer det att någon "återupptäcks", om detta beror på slumpen eller styrs av tidens behov är svårt att säga, och plötsligt blir författaren ännu en gång efterfrågad kanske på grund av att en ambitiös litteraturstuderande beslutat sig för att skriva en avhandling eller en uppsats om just den personen.

Man kan inte nog poängtera vikten att vi bevarar och dokumenterar sådant som en dag kan bli av betydelse för framtida forskning. Brev, dagboksanteckningar, notationer, allt detta hör till vårt kulturarv och är tyvärr med datorns försorg något som blir alltmer sällsynt. Vem vill belasta sin dator med en massa skräp?

De flesta av oss raderar och slänger, utan att egentligen vara medvetna om att vi kanske förstör viktig information för kommande generationer.

Sommaren 2001 vistades jag i mina föräldrars fäbodstuga där jag gått igenom min fars efterlämnade papper, manuskript och brev. Efter avslutat arbete dröjde jag mig kvar i stugan, jag hade svårt att slita mig från miljön som varit den enda fasta punkten i en uppväxt fylld av återkommande resor till Italien, där pappa arbetade som universitetslärare i Neapel.

Det finns ögonblick som på något sätt sammanfattar en lång tidsrymd, som om det bildats en essens av dagar och nätter som i sig fångar allt det förflutna och det kommande, ett icke varande där existensen är sin egen början och slut.

Så satt jag vid den blankslitna bordsskivan och såg ut genom de små blyinfattade fönsterrutorna. Fanns där verkligen inget mer för mig att göra?

Som i trance, fortfarande fångad i den där underliga stämningen, öppnade jag dörren till ett hörnskåp som pappa en gång snickrat åt mamma och där hon förvarade sina frökataloger, brev, skrivhäften, gammalslavonska ryska bönböcker, smala vaxljus och nattvardsbröd som hon aldrig förmådde kasta.

Jag plockade fram skåpets innehåll och lade det på bordet. En del var redan illa åtgånget av möss som gnagt på pappren där de lämnat spillning efter sig. Och så, mitt bland bråten som jag övervägde att slänga, hittade jag några kuvert och ett tidningsurklipp.

Jag stavade mig mödosamt igenom avsändarnamnet på breven som var spröda och gulnade och skrivna med snirklad rysk piktur. Breven var undertecknade med I Bunin och tidningsurklippet som var på franska och undertecknat av André Gide visade sig vara en hyllningskrönika inför Ivan Bunins åttioårsdag.

Jag tog breven och artikeln med mig hem och stoppade undan dem i en byrålåda. Först flera år senare kom jag att tänka på dem. Det skulle faktiskt vara roligt att veta vem de var från och vad det stod i dem.

För att få hjälp med detta kontaktade jag Ingrid Westberg, ryskkunnig bibliotekarie på gymnasiebiblioteket i Ludvika. Jag berättade för henne i telefon att jag trodde mig ha hittat några brev till min morfar, möjligtvis skrivna av Ivan Bunin.

Ingrid Westberg bjöd hem mig tillsammans med ett ryskt par som arbetar som elektroingenjörer på Stri respektive ABB i Ludvika och en kall januarikväll träffades vi, Igor, Natalia Gutman och jag hemma hos Ingrid Westberg.

En smula generat - det kunde ju faktiskt vara så att jag misstagit mig - tog jag så småningom fram breven och räckte dem till Igor Gutman som började med att läsa underskriften.

Förbluffade konstaterade Natalia och Igor Gutman att breven faktiskt var skrivna av Ivan Bunin som uttryckte sin glädje över att min morfar, Michail Semenoff, tyckt om hans novellsamling Mörka alléer som han själv betraktade som sin bästa bok.

Längre fram skrev han: "I morgon kommer jag att skicka Er mina Memoarer, de upprörde många, en del tyckte mycket om dem, andra blev rasande."

Igor och Natalia Gutman hjälpte mig att ta kopior på breven och Igor Gutman tog sedan kontakt med doktor Ludmila Golubeva som förestår Institutet för Världslitteratur i Moskva.

Golubeva, som ägnat en stor del av sitt liv åt forskning kring Bunin och hans verk, blev mycket intresserad av de tre breven eftersom hon inte visste att författaren haft kontakter i Italien.

Flera personer i Ryssland, bland annat doktor Sergej Morozov på Institutet för världslitteratur, engagerades för att forska vidare angående korrespondensen mellan min morfar Michail Semenoff och Ivan Bunin och så småningom kom en del av materialet att bilda underlaget till en artikel som publicerades i den ryska månadstidskriften Moskva, nr 2, 2004.

Det är fantasieggande att följa den kedja av händelser som slutligen lade breven i min hand. Min åldrige morfar där borta i Positano, en ryss som lät tala om sig utefter den Amalfitanska kusten, stor vindrickare, glad i kvinnor och initiativtagare till det första högsjöfisket i vattnen utanför Positano - och i Paris en åldrade sjuk Bunin.

En man som en gång haft världens blickar riktade på sig och nu, tjugo år senare, levde ett stillsamt exilliv i Frankrike.

André Gide, som tilldelades nobelpriset 1947 beskriver i sin krönika i Le Figaro den 23 oktober 1950 stämningen i Ivan Bunins hem i Grasse som bohemisk och en smula exalterad.

Nästan förvånat konstaterar han att det inte är stäppen, snön och dimmorna som syns där utanför fönstren, utan bara det hemvana franska landskapet. Men samtidigt med den förståelse och sympati författarkollegerna känner för varandra skriver André Gide att allt medan deras samtal framskrider inser han att de är oense om så gott som allting.

"Det var fullkomligt fascinerande," tillägger han och avslutar artikeln, "Käre Ivan Bunin, Frankrike kan vara stolt över att ha mottagit er i exil.

Må det, trots dimman som omger oss från alla håll, inte ha saknats ljusglimtar, må den ha tillfört er och komma att tillföra er anledningar att le åt livet ibland och inte förtvivla över allt: Ni har i sanning annat att göra."

Idag, sjuttiotre år efter att Ivan Bunin mottog nobelpriset, är det inte självklart att läsarna känner till Bunins författarskap, lika litet som de förväntas känna till nobelpristagaren Roger Martin du Gards verk.

Jag har läst Roger Martin du Gards romansvit Släkten Thibault eftersom min nyfikenhet väcktes när jag hittade Melanders karikatyr av honom bland min fars efterlämnade papper, liksom jag efter att ha hittat " breven" också läst Ivan Bunins roman Byn, novellsamlingen Herrn från San Fransisco och de två självbiografiska böckerna Arsenjevs ungdom och Arsenjevs irrfärder.

Valet av Ivan Bunin var inte enkelt, såsom Magnus Ljunggren, docent i slaviska språk, skriver i en artikel i Dagens Nyheter den 15 mars 2002. Ingen rysk författare hade ännu tilldelats nobelpriset och nomineringen pendlade mellan flera olika författare, tills beslutet slutligen föll på Bunin som 1933 valdes till årets nobelpristagare i litteratur med motiveringen att han var den siste representanten för den stora klassiska traditionen i rysk litteratur.

Många av vår tids läsare uppfattar säkert språket och ämnet som gammalmodigt, ändå beskriver språket en miljö och ett tänkesätt som varit med om att prägla ryssen, också dagens datoriserade ryska IT-experter.

Den historiska kontinuiteten är vår mylla. Det är i den myllan vi växer, det är den som gjort oss till dem vi är - vare sig vi vill kännas vid det eller inte. En historielös människa är som en växt vars rötter förgäves försöker få fäste i mjälan, den förtvinar till slut därför att grogrunden är för mager.

Till det historiska arvet hör inte bara böckerna, dit hör också mångfalden av dokument, brev och dagböcker som håller på att försvinna.

För mig är inte innehållet i Bunins brev det intressantaste, även om det naturligtvis har ett värde i sig, utan det som går att utläsa mellan raderna i dem.

Historien om en man som föddes 1870 i ett imperialistiskt Ryssland och som växte upp på familjens lantgods i guvernementet Oryol för att vid 17 års ålder debutera som poet i Orlovskiy Vestnik (Orlovs Budbärare ) och i tidskriften Russkoye Bogatstvo (Rysk Rikedom) och som efter flera resor till Orienten och Italien bosätter sig i Frankrike, där han avlider 1953.

Det är berättelsen om en åldrad författare som i sin exil ber min morfar om hjälp med att få sina noveller publicerade i Italien.

Det är berättelsen om en man som aldrig återsåg sitt hemland men vars livsverk lämnat spår efter sig i form av romaner, essäer, dikter artiklar och brev.

Brev som plötsligt belyser en människa, gör henne till en levande varelse igen, gör henne till en av alla dem som är med om att prägla vår historia.

BIBBI RYDBERG, FÖRFATTARE

Mer läsning

Annons