Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ryssland dominerade

Annons

MusikMusik i Dalarna kämpar med att i väntan på den hett efterlängtade Kulturfyren göra något åt känslan av skolaula och skolbespisning i Kristinehallen.

Med så minimal budget att marknadsföringspersonalen själv fick ta sig till Ikea, köpa tyg och ge sig på inredningsarkitektens syssla måste en applåd delas ut här. Nyårskonserten hade en festligare inramning än vanligt.

Det är en utmaning att komponera ett nyårskonsertprogram och valen som gjorts 2007 är väl inte i alla delar lyckade.

Den kammarmusikaliska avdelning som inledde efter paus kompletterar förstås bilderna av pianisten Tor Espen Aspaas och sopranen Maria Fontosh, och de gör också de tre verken på ett utmärkt sätt, men musiken är ändå lätt malplacerad i en nyårskonsert.

Jag är också tveksam till den West Side Story-avdelning som avslutade det ordinarie programmet, men den tycktes gå bra hem hos publiken. Jag tycker att det är tämligen svag musik, helt enkelt.

Men det hade börjat finurligt och pricksäkert med musik ur Tjajkovskijs Nötknäpparen. Därpå följde två allvarligt hållna verk-inte alls fel i en nyårskonsert.

Aspaas visade starkt sentiment i andra satsen i Sjostakovitjs andra pianokonsert och Fontosh investerade stor innerlighet i Allt under himmelens fäste, sjungen från publikbalkongen.

Sångerskan från Syktyvkar i Komi har ett stort hjärta för Dalarna, avgörande som hennes utbildningsår i Falun ju kom att bli för henne i att lägga grunden för världskarriären.

Redan innan hon var färdig på Operahögskolan fick hon göra Rosina i Barberaren... och hon gjorde också Una voce poco fa i en typiskt härlig galaversion. Den sammanföll tyvärr med Dalasinfoniettans sämsta insats under konserten-stråksektionen var påfallande ouppmärksam.

I detta verk, som ju skrevs för mezzo, och i ChÕio mi scordi de te till något så ovanligt som obligat piano framför orkestern, övertygade Fontosh som mest. Hennes låga register var spektakulärt bärigt.

Hon var lätt indisponerad, hade träffat läkare tidigare på eftermiddagen, och kom att avstå från Juvelarian ur Faust. Fontosh sjöng inte dåligt på något sätt, det var antagligen bara hon själv som hade en känsla av att kunna göra ännu bättre ifrån sig.

Kanske höll hon tillbaka något i det högsta registret, kanske höll hon inte ut toner så där tyngdkraftstrotsande länge. Men rörligheten fanns där, liksom en underbar märg-en inte alldeles vanlig kombination.

Vilodagarna inför konserterna i Cassels i Grängesberg på fredagen och Säters kyrka på lördagen kommer antagligen att leda till att Juvelarian faktiskt framförs.

Aspaas är kanske mer än något annat en otroligt t-y-d-l-i-g pianist. Han lyfter fram enskildheter och visar mycket klart hur han uppfattar musiken. Det finns ett något poserande drag och det är ett medvetet artistiskt grepp- han bjuder in publiken på det sättet.

Aspaas var utsökt i såväl Sjostakovitjverket som i den fristående Mozartarian, men i Liszts konsertparafras på Bella figlia dellÕamore ur Rigoletto gick hans insats utöver det mesta.

Visst, det är utstuderad ekvilibristik det handlar om, men nu var det ju gala och nyårskonsert. Sakerna den mannen gjorde med högerhanden! Jag vågar påstå att Steinwayflygeln fick jobba hårdare än den någonsin gjort tidigare. Overkligt! Jag satt och fånlog.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons