Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rymdens Ikaros på väg mot evigheten

Annons

Lotta Lotass är född 1964. Det ögonblick då den amerikanska rymdraketen Apollo 11 landade på månen 1969 och Neil Armstrong tog mänsklighetens första stapplande steg på månens yta är ett av hennes första tv-minnen. Femåringens storögda fascination inför rymdäventyret fick senare ny näring tack vare Jules Vernes fantasieggande böcker och Tarkovskijs film Solaris.

"Jag har alltid varit intresserad av utforskningen av rymden. För mig handlar det mycket om människans längtan efter att skapa en fungerande och välordnad miljö i ett slutet rum, trots att oändligheten rasar där utanför, som Roland Barthes skriver i Mytologier", förklarar hon i ett e-brev.

Vi möts inte öga mot öga. Lotta Lotass är en skygg person som drar sig för den uppmärksamhet som numera är ett obligatorium i bokutgivningarnas spår. Hon ger sällan intervjuer - av den enkla orsaken att hon inte känner sig bekväm i intervjusituationen.

"Det är ett medvetet val. Jag har svårt för att prata och synas och är på många sätt en ensling", konstaterar hon.

Det är bara fyra år sedan hon gjorde debut som författare. Debutromanen Kallkällan var en av de mest uppmärksammade svenska böckerna 2000 och belönades bland annat med Borås Tidnings debutantpris.

Sedan dess har Lotta Lotass blivit en verklig kraft att räkna med i den svenska litteraturen. Aerodynamiska tal tilldelades Aftonbladets litteraturpris 2001 Och 2002 nominerades hon till Augustpriset för Band II. Från Gabbro till Löväng, fortsättningen på Kallkällan.

Ingen kan läsa Lotta Lotass romaner utan att fascineras av hennes språk. De ämnen hon skriver om ter sig i sammanfattning ofta torra och tekniska - beskrivningar av flygets pionjärer, berättelser från den svenska utmarken, redogörelser för de första kosmonauternas öden. Men hennes rytmiska språk, de skimrande och sorgsna vävar hon skapar, ger nytt liv åt det stoff som ofta bygger på dokumentärt material.

"Jag lägger väldigt stor vikt vid språket. Rytmen är oerhört viktig för mig och också ordvalet. Jag kan sitta länge och vrida och vända på en mening för att få den rätt och jag läser oftast det jag skriver högt för mig själv för att känna att rytmen fungerar. Jag tycker om att hitta gamla ord som nästan fallit ur modernt språkbruk och att leta i gamla ordböcker och fackböcker efter gamla termer och försöka använda dem på ett nytt sätt."

Att teknik är ett av hennes stora intressen märks tydligt i Tredje flykthastigheten. Initierat beskriver hon processen då kosmonauthundarna Belka och Strelka tillsammans med ett antal möss, flera hundra insekter och fröer testas i en rymdskeppssimulator som virvlar runt dem i en hastighet "som påminner om chucken på en svarv", förutsättningarna i kosmonauternas rymdkabin och de processer som påverkar männens kroppar under flygningen. Men mitt i det sakliga tekniska anförandet bryter något annat in, ett högstämt tonfall, ett humoristiskt infall, eller en allmängiltig slutsats som antyder ett misslyckande mitt i upprymdheten över de enastående bedrifterna.

"En alltför kort stund fick jag vara ensam med mitt skepp. Så blev det med vår ensamhet, flyktig och sällspord och förgänglig", säger en av kosmonauterna lakoniskt efter sin rymdfärd.

"Ikarosmyten har inte medvetet funnits med när jag skrivit böckerna. Men det är klart att den finns där. I någon mening är väl hela livet ikariskt så till vida att man ständigt försöker och misslyckas och limmar ihop vingarna på nytt och försöker igen. Det gäller att misslyckas bättre, som Beckett säger."

Trots att de sovjetiska rymdfärderna fick stor uppmärksamhet när det begav sig har de med åren alltmer hamnat i skuggan av det amerikanska rymdprojektet. Hur kommer det sig att du valt att skildra de sovjetiska kosmonauternas öde?

"För mig har det ryska rymdprogrammet varit extra intressant eftersom det omgärdats av så mycket mystik och obesvarade frågor. I takt med att arkiven nu öppnas så kommer ju mer och mer fakta fram, men det återstår ännu mycket obesvarat. Och just i detta obesvarade eller i gråzonerna mellan fakta och konstruktion är det tacksamt att bygga en roman.

Jag har läst många kosmonautbiografier och annan rymdhistoria och också mängder av tidningsartiklar från tiden. Det har varit roligt att följa rykten och spekulationer som valsade runt i pressen och också se i hur stor utsträckning rymdprogrammet användes som propaganda och hur mycket som klarlagts först långt i efterhand."

Tredje flykthastigheten följer Jurij Gagarin och hans kamrater tätt i spåren inför, under och efter deras rymdresor. Nästan alla händelser som finns med i romanen har verkligen inträffat - även de som ter sig allra mest otroliga.

Berättelsen om den förste kosmonauten, Ivan Ivanovitj, som två veckor före Gagarins rymdfärd 1961 dinglade ner livlös i snön nära staden Isjevsk är alldeles sann. Byborna som skyndade fram för att hjälpa honom hindrades av en grupp soldater som slagit en kedja runt kosmonauten.

Efteråt spreds rykten runt hela världen om den mystiske rymdresenären - "Förste rymdmannen förlorade förståndet", skrev till exempel Dagens Nyheter i en rubrik. Att kosmonauten bara var en docka av vax framkom först långt senare. 1993 såldes Ivan Ivanovitj på auktion till en amerikansk miljardär.

"Det har krävts mycket research för att skriva boken. Jag har alltid väldigt långa inläsningsperioder när jag skriver eftersom jag oftast utgår från verkliga historiska skeenden och andelen rent påhittat gods är förhållandevis liten", konstaterar Lotta Lotass.

"Att romanerna utspelar sig i historiska miljöer har nog mest med att göra att jag varit intresserad av de utsnitten av historien. Men mina funderingar just nu går nog mest mot att skriva något som utspelar sig i en helt obestämd tid."

Lotta Lotass är född i byn Borsheden i Västerdalarna och har inspirerats av trakterna i hembygden för Kallkällan och Band II. Från Gabbro till Löväng. Alldeles nyligen avslutade hon en roman med titeln Skymning: gryning som blir den tredje delen i serien. Den ska enligt planerna ges ut nästa år.

Skrivandet har alltid varit en del av hennes liv. Men det fick ta större plats när hon började läsa på universitetet och fick tid att ge sig hän åt läsning och skrivande. Skrivandet kom närmast att växa fram ur läsandet, förklarar hon.

Fortfarande läser hon mycket och intensivt. Bland de böcker som betytt mycket för henne finns Dostojevskijs Bröderna Karamazov, Döblins Berlin Alexanderplatz och Hesses Glaspärlespelet. Hennes svenska inspiratörer heter Ivar Lo-Johansson, Sara Lidman, Per Olov Enquist och Torsten Ekbom.

Själv har hon valt att inte fundera så mycket över varför hon skriver.

"Jag har inte funderat över mina drivkrafter. Jag vet egentligen inte varför jag skriver. Det känns som om det är tvunget. Nu arbetar jag med ett nytt projekt, men det vill jag inte säga så mycket om. Skrivandet är mitt liv, så jag jobbar på så mycket det går. En vacker dag kanske det inte finns någonting kvar."

SARA ULLBERG/PM

Mer läsning

Annons