Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ROSKILDE: Årets vassaste

Annons

The White Stripes

Gröna tältet, söndag

u Ahhh... så, i festivalens elfte timme, på söndagkvällen, kommer pricken över i. Att världens för närvarande mest hajpade duo skulle vara bra är kanske inte någon överraskning. Ingen rök utan eld. Men så SANSLÖST TOKBRA?!?!

Jack och Meg White kliver in och bjussar på en timme rockmusik som smakar manna från himlen. Han lirar i helrött, hon i vit topp. De är så samspelta att det svartnar, och "storasyster" Meg följer "lillebror" Jacks nycker med en lätthet och grace som är sagolik och näst intill ofattbar.

Duon från Detroit spelar låtar från alla sina tre skivor, och hystar in ett par vanvettiga covers bara för att jäklas lite.

Hela Gröna tältet drabbas av ett slags kollektiv hillbilly-galenskap när The White Stripes vräker ur sig "Hotel Yorba" från nyaste albumet "White Blood Cells".

En stund senare byter Jack ut sin klarröda Hobbex-elgitarr mot en stålsträngad akustisk med fastlimmat omslagspapper på, och gör en skitig bluesversion av Rolling Stones "Stop Breaking Down".

Och allvarligt talat. Jag undrar faktiskt om den låten gjorts med samma kraftfulla vitalitet sedan Stones spelade in den till dubbeln "Exile on Main Street" i källaren till sitt hyrda franska chateaux. Det är i alla händelser en rent magisk tolkning.

The White Stripes gör störtskön pop-pastej av sin egen låt "You're Pretty Good Lookin' (For a Girl)" och går av scenen efter 55 fantastiska minuter.

Publiken vrålar tillbaka duon för extranummer, och vi får en kort, vråldistad monsterversion av Chuck Berrys "Back to Memphis", där Jack faller på knä och spelar slidegitarr från helvetet.

Det är himlastormande vackert och bra.

Färgstarkt är bara förnamnet på det The White Stripes gör den här aftonen i Roskilde. Duon formligen vrålar ur sig bluesmusik från hjärtat av Detroit-jävla-Rock-City, en perfekt, storslagen och omvälvande mix av John Lee Hooker och Led Zeppelin.

Jack White tycks ha hur mycket mojo som helst. Dessutom är snubben en av de mest själfulla och bästa live-gitarrister jag sett, alla kategorier. Det brukar sägas att det inte hänger på tekniken, att tonen sitter i fingrarna. I Jack Whites fall kommer musiken direkt ur hjärteroten, och syrran Meg sticker tungan i mungipan och hakar på i190. The White Stripes är årets överlägset vassaste festivalupplevelse.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons