Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rörelse och ljud i Konsthallen

Annons

De filmiska konstuttrycken är på gång. Särskilt bland de unga, som ju vant sig vid det nya bildspråket via rockvideos med snabba klipp, visualiseringar och övertoningar.

Videokonsten började dyka upp på utställningsarenorna kring 1985, i samband med installationsvågen. De flimrande burkarna med diffust innehåll väckte skepsis på många håll. Lämna filmandet till proffsen, var budskapet.

- För ett par decennier sedan brukade filmlärare driva med genren och säga att video kallas konst om den har taskig skärpa och dåligt ljud, säger S Inge G Jonsson, chef för medarrangerande Film i Dalarna. I dag har vi ett nytt läge. Utrustningen är ekonomiskt överkomlig och man slipper trasslig teknik.

Borta är också den motsättning som fanns förr mellan konstnärer och filmare. Konstelever och konstnärer är nyfikna på den nya tekniken och man söker nya samarbetsformer. Glen Bergsten och S Inge G Jonsson talar entusiastiskt om att ordna framtida videokonstfestivaler i Dalarna.

- Det är värt att diskutera, menar konstintendent Anne Seppänen. Det här får bli ett första steg.

- Jag uppskattar hur det rörliga bildflödet kan användas för att förmedla tankar och känslor, säger Glen Bergsten, som har en bakgrund som keramiker och nu är lärare på medialinjen. I stillbild hade jag aldrig kunnat åskådliggöra skeenden på samma sätt.

Han tittar sig omkring bland Konsthallens alla sladdar och tillfälliga modulbyggen, som kommit till för att dölja och skydda teknikens begärliga apparatur.

Vem vill köpa sådan här konst? Ingen i dag. För videokonstnären återstår att söka projektpengar.

- Fördelen med videokonsten är att man har tillgång till filmens alla berättarkomponenter, ljuden och berättanden, säger S Inge G Jonsson. Det inbjuder till upplevelser i flera dimensioner.

Konsthallens ena rum låter mycket den här månaden, varje konstverk har sitt diskreta, men tydliga ljudspektra - det plaskar av vatten, toner växer och sjunker, förstärker bildernas känslolägen.

Den hårda tekniken gynnar paradoxalt uttryck för sensuella skeenden. Dalarnas museum har kompletterat med några verk från den egna samlingen för att visa på konstens olika uttrycksformer.

Visst finns det en förankring i klassisk landskapsromantik i Berit Ångman-Svedjemos fantastiska fyrdelade video "Implements", som filmats i norra Dalarna en drömskt vacker sommarkväll. På vattnet glider några båtar- otroligt formsköna allmogesnipor från Särna - som speglas i vattenytan. Två ensamma människor i varsin farkost möts i några svindlande sekunder, skiljs igen.

Glen Bergsten arbetar personligt och känslonära. Hans "Ångest" har många plan: livsångest och dödsångest, prestationsångest och ångest inför det okända.

Fyra andra intressanta svenska videokonstnärer deltar också, men deras verk "Aspects of Time", "Just Water" och "Förnimmelser" var inte helt på plats vid pressvisningen: Åsa Mattsson, Ninni Jonsson-Wallin, Wilhelm Fredell och ÅsaMaria Bengtsson. Åsa Mattsson har gjort en lyrisk betraktelse av tid byggd på animationer och med ljudkompositioner av Totte Mattsson.

I samband med utställningens öppnande i dag föreläser ÅsaMaria Bengtsson om sin och andras videokonst. Och på kvällen hoppas Glen Bergsten kunna projicera videobilder på snön och i åkantens vatten utanför Konsthallen.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons