Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Romantiserar inte ålderdomen

Annons

Sex skådespelare i ett väntrum. De väntar på att få provspela för en roll på Dramaten. Regissören vill att de ska plocka blommor vid vägkanten, improvisera i tysthet.

De är alla i memoaråldern, som Kristina Adolphsons rollfigur säger, "då man vänder sig mot barndomen, där dödens lammunge finns". Tillsammans minns de roller de gjort, livet vid teatern.

Erland Josephsons pjäs Blomsterplockarna kunde ha varit en sorglig pjäs, sex åldrande människor i ett väntrum. Vasst och öppenhjärtigt gnäller de över krämpor.

En kvinna beklagar sig över luktsinnet som övergett henne på senare år: "Det ursäktar inte ditt ohämmade pruttande", svarar hennes forna kollega blixtsnabbt.

Tidningen träffar Erland Josephson inför det första genrepet av Blomsterplockarna. Förväntningarna på pjäsen är höga, samtliga föreställningar på Strindbergs Intima Teater är slutsålda, och pjäsen kommer att flyttas till en större scen.

Är skådespeleriet ett bra yrke att åldras inom?

- Det finns ingen åldersdiskriminering. Gamla är ganska viktiga i den här genren. Skådespelare har ett speciellt sätt att åldras, vi har yrket kvar i oss även när vi blir gamla.

- Yrket innehåller många lekelement. Som skådespelare behåller man i bästa fall kontakten med sin ungdom, ja överhuvudtaget kontakten med omgivningen. Man mår bra av det, ungdomligheten bevaras av rörligheten, intellektet och känslorna i det här yrket.

För många skådespelare är just pensioneringen det svåra, avskedet till scenen eller vita duken.

- Om instrumentet går sönder, när man inte kan lära sig eller röra sig, det är inte lätt. Skådespelare kan bli väldigt ensamma när de blir gamla. Vi har i allmänhet levt vårt sociala liv så nära vårt professionella liv.

- När yrket överger oss, eller vi överger yrket blir vi ofta väldigt isolerade. Jag skulle kunna nämna flera skådespelare som på det sättet fick ett väldigt tragiskt slut.

Erland Josephson har sett det hända, och vet hur det är när kroppen säger ifrån. I många år har han haft Parkinsons sjukdom, som påverkar kroppens rörelser och motorik på ett påtagligt sätt.

Men han har ändå kunnat fortsätta, med lysande rolltolkningar år efter år. En av hans senaste är titelrollen i Beckettpjäsen Krapps sista band för två år sedan, enligt kritikerna ett mästerligt exempel på Erland Josephsons förmåga att fylla scenen.

Pjäsen beskrivs ofta som tung och svårbemästrad, men Erland Josephson var 81 år och bättre än någonsin.

När han och Lena Nyman året efter gjorde Romeo och Julia på Brunnsgatan Fyra var det bara att konstatera: åldern har inte med saken att göra.

- Ja, det var också ett påhitt. Lena (Nyman) och jag lekte bara och så småningom sade Kristina Lugn "nu gör vi det här". Och till vår egen överraskning blev det väldigt gripande och roligt.

- Både jag och Lena har ganska naiva drag som gick väldigt bra att använda. Naturligtvis hade även vår klokhet, intelligens och vishet med saken att göra.

Kan du själv känna att du blir bättre och bättre med åren?

- Mmm. Jag känner att jag blir bättre. Men nu har jag nått en gräns då det inte går att komma längre... Nej, jag får nog lägga av med spelandet nu och skriva i stället.

Den nya pjäsen är full av krassa oneliners om åldrandet, som när teatern ringer: "Då kliar det i upptäcktsnerven, några saftiga nederlag att sätta tänderna i".

Ironi, självdistans och ordvrängeri, är det karaktärsdrag typiska för dig också?

- Det påminner nog om Erland Josephson, kan jag säga lite kokett. Jag har ibland haft svårt att ta mig förbi den distansen. Det finns en slags verklighetsflykt i det.

Hur fortsätter man att utvecklas efter så oerhört många år i yrket?

- Jag tror att man får ett mer avslappnat förhållande till sig själv, man är inte mitt i en karriär där man behöver hävda sig. I stället kan man njuta av att spela. På många sätt är det roligare, jag har haft så kul tillsammans med Beckett och Gombrowicz.

- Jag har räknat med att folk är tillräckligt ärliga för att säga "nu får du lägga av", när det är dags. Det ger sig också naturligt, eftersom man inte får något att göra. Då kan man sitta ensam och bitter på kammaren. Men jag är inte den som läser gamla recensioner i alla fall. (TT Spektra)

ELIN VIKSTEN

Mer läsning

Annons