Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roman i romanen - i romanen

Annons

litteratur
Orakelnatten
Paul Auster
övers. Ulla Roseen
Albert Bonniers förlag

Två meningar är allt som krävs för att tvinga ned mig djupt i soffan och ställa in siktet på ett par hundra sidors njutning. Delikatessen inleds så här: "Jag hade varit sjuk länge. När det blev dags för mig att lämna sjukhuset visste jag knappt hur man gjorde för att gå, mindes knappt vem jag förväntades vara".

Man behöver inte ha läst många av författarens böcker för att utropa: Paul Auster!

Igenkänningen är hög, liksom myshetsfaktorn, i hans nionde roman Orakelnatten, på svenska i Ulla Roseens eleganta översättning.

För visst är mycket välbekant.

Berättarjaget Sidney Orr är en 34-årig författare (vad annars?), boende i Brooklyn, New York (var annars?) som efter en tids sjukdom alltså hamnat i en kris (intet nytt under Austersolen) när livet tar en oväntad vändning (aha!).

Av en slump passerar Orr en nyöppnad pappershandel och fastnar, nej, förhäxas, av en anteckningsbok i en sällsamt blå nyans. Hemma igen, lätt utmattad efter sin dagliga promenad, börjar han fingra på anteckningsboken.

Inspirerad av en episod i Dashiell Hammetts klassiker Riddarfalken från Malta - om en man som genom ett mirakel överlever en olycka och därefter går ut ur sitt liv och försvinner - börjar Orr att skriva en roman, och det med en frenesi som aldrig förr.

Historien visar sig snart bära många drag ur hans eget liv. Berättarjaget Nick Bowen lever också i ett livlöst äktenskap, trots att Bowen, liksom Orr, älskar sin hustru.

Bowen är förläggare och erbjuds en dag en berömd, död författares tidigare okända romanmanuskript, som överlämnas av sondottern, en anslående vacker kvinna.

Romanen, skriven på 1920-talet, heter Orakelnatten och handlar om en man som efter en granatexplosion begåvas med en profetisk förmåga, som blir hans förbannelse.

Någonting liknande, eller lika märkligt, sker med Sidney Orr när han med reservoarpennan raspar vidare i den sällsamt blå anteckningsboken.

Paul Austers Orakelnatten utspelar sig 1982, alltså ungefär samtidigt som han själv var en ung författare in spe som förgäves försökte publicera sina prosaberättelser (Auster debuterade redan 1974, men som poet). Liksom flertalet av Austers böcker är Orakelnatten en lätt självironisk, självbiografisk roman med intertextuella och metalitterära bottnar.

Paul Auster skriver ju om Sidney Orr som skriver om Nick Bowen som läser en roman om en siare, och Nick Bowens berättelse tycks profetiskt handla om Sidney Orr, och Sidney Orrs berättelse tycks handla om författaren Paul Auster.

Det låter kanske väl mycket anemiskt 1980-tal och postmodernistiskt hårklyveri. Men även om Paul Auster skolades i den traditionen var han redan vid prosadebuten - den alltjämt lysande Att uppfinna ensamheten, som nu finns i pocket - en alltför genuin och alltför god författare för att falla till föga för berättandets dödgräveri.

Så har det alltid funnits ett starkt romantiskt drag i hans berättelser som kryllar av udda existenser och lovsånger till det bitterljuva livet. Paul Auster har också alltid varit en enastående stilist och hans skimrande, rena prosa har med åren blivit allt klarare.

Närmare sextio år gammal tillhör Paul Auster den amerikanska litteraturens största ikoner. I samband med den amerikanska utgåvan av Orakelnatten i höstas publicerades följaktligen två digra, vackra volymer med hans samlade diktning samt samlade prosa. Rättighetskomplikationer lär tyvärr förhindra svensk utgivning.

Jämfört med Austers förra roman, den lysande Illusionernas bok, är Orakelnatten mindre överraskande och mer uppenbart i linje med hans övriga verk. Inte desto mindre är det en ljuvlig läsning.

Stilistiskt är Orakelnatten briljant, trots historiens vindlande skeende där man snart blandar samman de olika berättelsenivåerna (liksom Orr själv), därtill hjälpt av otaliga fotnoter. Men just det är avsikten.

Likt en trollkonstnär blandar Auster skickligt bort korten, för att vaska fram en annan historia, som är mer än en litterär lekstuga.

Så kan man läsa Orakelnatten som en roman om det slags kärlek som förlåter de största och mänskligaste av felsteg.

Romanen har också en tragisk dimension som berör såväl Austers, Orrs som Bowens judiska bakgrund.

Austers litterära besatthet vid olika former av försvinnande bottnar ju i ett verkligt försvinnande: förintelsen av Europas judenhet under andra världskriget.

Mitt i romanen, i Bowens berättelse, återges en bild ur en polsk telefonkatalog, anno 1937- -38 där plötsligt Orrs släktingar återfinns.

Det krävs en roman i romanen i romanen för att bevisa att de förintade verkligen har existerat.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons